”Musiken räddade mig från idrotten”. Det har varit mitt lite skämtsamma svar när jag fått frågan om vilken sport jag utövar. Just nu håller jag på att läsa en riktigt underhållande bok av Martina Haag som heter ”Heja, heja” med underrubriken ”Från att orka stappla 20 meter till att springa marathon”.

Jag känner igen mig redan på första sidan i hennes beskrivning av motståndet. Det hade lika gärna kunnat vara mina tankar. Jag citerar:

Man ska vara byggd på ett helt annat sätt än jag, dom som är bra på att springa är gjorda av ett helt annat material. Balsaträ. Jag är mera järnek. Som legat nedsjunken i dyn i hundratals år på havets botten. Längst ner i sedimentlagren under Vasaskeppet. Varför envisas jag med att springa? Löpning passar inte mig, jag borde hålla på med någon annan form av sport, som passar min kroppskonstruktion bättre. Kulstötning?

Jag har aldrig hållit på med någon sport. Någonsin. Jag provade fotboll när jag var 13. Men efter tre träningar så konstaterade jag nog just det att ”jag var mer järnek”. Skolgymnastiken var typ samma. Jag klarade mig igenom för att jag var hyfsat vig och lite påhittig. På gymnasiet gick jag i en samhällsklass där nästan hälften av eleverna var inresta idrottselever. Det spelade ingen roll vad vi skulle göra på idrottslektionerna, det fanns ett A-lag och ett B-lag. Det var då jag uppfann ”social-fotboll”, vilket innebar att vi utan sån där idrottsvinnarskalle skapade ett eget lag och spelade för oss själva. Egentligen var det en win-win. De som var bra krigade på sin nivå och vi andra sprang skiten ur oss för att det plötsligt faktiskt var kul. Alla missade vi ju bollen och målet då och då…

När jag och min vän Lena härom året gick in i någon slags ”efter-alla-graviditeter-och-tidig-40-årskris” och i ett svagt ögonblick sa ”vi kanske ska göra tjejklassikern” blev jag överrumplad. Smått chockade över att vi uttalat ordet ”klassiker” ökade vi på av bara farten:

”Jamen , tjejklassikern är inte det lite lätt… när vi ändå är i farten borde vi utmana oss lite mer, kom igen vi gör halvklassikern på en gång. Ja, ja, ja!”. What???

Och på det där kan man ju liksom inte backa. Min bild av mig själv var ju just sådan. Barnet, tjejen, den vuxna kvinnan som aldrig någonsin idrottat. Jag hade som längst sprungit tre, möjligen fyra kilometer i mitt liv och nu skulle jag springa 15.

Jag började löpträna, satte den ena foten framför den andra och kände mig halvdöd efter bara en kilometer. Då är det ju lätt att misströsta. Jag kan också avslöja att jag flera gånger under dessa lopp tänkt att ”vad skönt det hade varit om det här var tjej-Lidingö, tjej-Vasan, tjej-Vättern”. Men det gick, den 10:e juni cyklade jag i mål efter halv-Vättern och började nästa gråta av lycka. Jag hade klarat alla fyra distanserna men ännu bättre var att jag hade klarat att träna inför alla fyra loppen. Min självbild som ”den som inte tränar” har jag sagt hej då till. Det gick att ändra sig.

Mitt vapen under detta år var att prata om vad jag höll på med. När omgivningen vet om att man tänker åka Vasaloppet kan man plötsligt inte banga av lättja. Eller skylla på utrustningen, att alla skavsårsplåstren sålt slut till exempel.

Just nu jobbar jag med bilden av mig själv som skribent… jo visst, jag kan väl skriva en och annan rad… men en bok!? Författ… oj, det känns till och med svårt att skriva ut ordet.

Men det gick ju sist, alltså säger jag det högt. ”Jag tänker skriva en bok”.

Sedan återstår att se om någon vill läsa den.