Den sedvanliga elefantridningen kan kanske ses som en äkta turistkliché men efter dagens tur är jag smått euforisk. Vi tog oss till en liten elefantfarm en bit upp från huvudgatan i Klong Son. Några sittplatser, tre hängmattor och en hylla med souvenirer skapar ett litet centrum på den rotfyllda sandiga marken. Färsk ananas och vatten ställs fram medan vi väntar på djuren.

Ett par skötare kommer in med ett par elefanter som selas på invid ett slags påstigningstorn. Det ser ut som ett hopptorn i trä, bortsett från att det inte finns något böljande vatten nedanför. Vår elefant står redo och jag och Leija klättrar upp i stolen som bundits fast på ryggen. Med långsamma kliv börjar färden genom djungelvegetationen. Och i takt med stegen börjar jag nyfiken lirka ur information på knapphändig engelska.

Hon heter Shirley och är 49 år. Hon mumsar i sig bambu, ananasblast och bananer i osannolika mängder varje dag för att orka dra runt sin kroppsvikt på tre ton. Några barn har hon inte och på farmen finns bara tjejer.

Det gungar mjukt och mycket mer än vad jag förväntat mig. Den unga skötaren sitter på Shirleys huvud och masserar hennes öron med fötterna på respektive sida beroende på om han vill styra henne till höger eller vänster. Jag tittar på mina gymnastikskor och plötsligt kan jag inte motstå impulsen att knyta av mig skorna och låta mina nakna fötter vila mot Shirleys hals och nacke.

Huden känns pappersaktig och sval och de svarta borstiga hårstråna kittlar mina fotsulor. Jag låter mina fötter försiktigt vandra runt och njuter av känslan. Det känns storslaget. Att sitta högt upp på ett enormt djur där jag i min litenhet inte har något alls att sätta emot om Shirley skulle välja att gå åt ett annat håll inger respekt.

Baksidan av öronen är rosafläckiga och med en tunnare hud som känns mjuk. Shirleys öron fascinerar mig. Toppen är hårda och extremt muskulösa, givetvis för att hon ska kunna vifta med dem. Den yttersta delen av öronen är som det tunnaste segel. Likt stora vingar breder de ut sig och jag tänker på den lilla elefanten Dumbos flygturer.

Den sista biten klättrar jag ur stolen och sätter mig bakom huvudet. Jag sluter ögonen och låter den gungande rytmen och Shirleys kliv bära mig framåt. Ögonblicket är vackert i sin helhet. Och Shirley är vacker i sin storhet.