Dagarna i den lilla fiskebyn Huay Yang börjar gå mot sitt slut. På fredag när skolan slutar lämnar vi landsbygden mot mångmiljonstaden. Tanken på att byta byn med knappt 3000 bofasta mot nära 6,5 miljoner människor känns på något sätt svindlande.

Fem veckor är till ända och jag känner lätt separationsångest inför att lämna livet här. Där det faktiskt inte finns någonting att göra mer än bara vara. Det finns knappt något att shoppa och det enda vi har behövt bekymra oss över är vilken restaurang vi ska gå till för att inta middagsmaten. Knappt någon disk eller tvätt och ingen städning.

Här kantas vägarna och bygatorna av kor. Och på varje ko sitter alltid en fågel. Oftast en ganska stor vit liknande en stork fast i miniformat. De verkar ha det bra så – ko och fågel. Fågeln får mat och kon blir av med en och annan parasit.

Här har vi hämtat vatten i stora tjugoliterstunnor som sedan lämnas in tomma i ett slags recyclingsystem. Soptunnorna är nästintill pittoreska i sin utformning – tillverkade av återvunna bildäck, ståendes på tre ben och med ett tillhörande runt lock liknar de en gammal gjutjärnsgryta jag fått av min mormor.

Här sitter jag på terrassen och lyssnar till vinden och en och annan saleng som rullar förbi. Ibland hörs trädgårdsmästarens småkrafsande ljud när han går runt och sopar upp nedfallna blad från gräsmattan med hjälp av en skyffel. I övrigt är det tyst. På kvällarna bryts tystnaden av syrsorna som blir allt mer högljudda vartefter mörkret faller. Det är som de gör sig hemmastadda i skymningen för att hålla konsert när det sammetsvarma mörkret har omslutit oss.

Innan vi åkte från Sverige var det flera som undrade vad vi skulle göra i åtta veckor. Svaret ingenting möttes av blandade reaktioner. Ingenting? Kommer ni inte bli uttråkade? Ingenting – det skulle jag aldrig klara, jag är för rastlös. Ingenting – hur ska ni klara av det?

Efter fem veckors empiriska studier kan jag avslöja att det går alldeles ypperligt bra att inte göra någonting alls. Tvärtom har det varit lärorikt att göra ingenting. För gör man ingenting öppnar sig nya möjligheter för vad dygnets vakna timmar kan ägnas åt. För mig har tiden här framförallt innehållit många, långa och utvecklande samtal med en nyvunnen vän. Timvisa samtal som aldrig haft ett slut, bara en liten paus, för att fortsätta där vi slutade dagen därpå. Det är fantastiskt att få samtala så, obundna av tid och vardag. Jag känner mig glad, påfylld och tacksam för hela vår vistelse här.

Och även om jag känner mig lite sorgsen över att lämna Huay Yang fortsätter vårt äventyr på fredag. För inte bara ”One night in Bangkok” utan fyra, för att därefter resa sydost mot ön och nationalparken Koh Chang. Men någonstans har jag en känsla av att det nästan blir en helt annan resa. Tre veckor av nya och helt andra upplevelser.

Middag på stranden med Maj Sjögren. Ett av alla dessa samtal.