På fönsterbrädan letar sig två krokiga orkidéstänglar mot ljuset. Dess luftrötter väller över glaskrukan och en av de yttersta knopparna vilar mot det svala fönsterglaset. Som om knopparna girigt suger i sig allt ljus de kan få. Jag känner mig snudd på besläktad med stängeln, vi människor gör ju likadant just nu – söker det sällsynta värdefulla dagsljuset.

Idag finns det förutsättningar för ljus. Solens strålar har tagit sig igenom den förut så regngrå himmelen. Svarta fågelsilhuetter avtecknar sig i föränderliga formationer på sin resa söderut. Morgondimman vilar fortfarande som ett lock mellan stadens två stadsberg. Men jag bor tillräckligt högt för att befinna mig ovanför dimslöjorna. Jag vet att det kommer att lätta.

Härom helgen slog vintertiden till som en slägga. Den drabbar oss hårt här i norr. Och överallt hördes röster om hur mörkt allt blivit. Hur trötta vi är. Hur tråkig november är som månad. Och visst är den svår att uppskatta. Men ser man sig omkring och lyssnar till dess ljud finns förnimmelser att ta till sig.

Häromdagen när jag gick från jobbet var det ovanligt tyst längs gatan. Få bullrande bilar och få trafikanter. Plötsligt var det möjligt att lyssna till cyklisternas däck mot asfalten. Har ni tänkt på att asfalten låter annorlunda när den är fryst? När det finns en yta av frostkristaller som cykeldäck och skor ska pressa ner mot marken? Jag tycker om det ljudet. Liksom ljudet av kraschande vattenpölar som går sönder under barnens gummistövlar. Det ljudet finns bara nu. Innan snötäcket bäddar in oss i mer dämpade toner.
Vänder man blicken mot naturens former är det lätt att bara se det gråa, kala. Ändå tänker jag att det är i den avskalade nakenheten som vi ser hur träden verkligen ser ut.

November. Mörkrets mörker. Med tända värmeljus och gnistrande ljusslingor försöker vi mota bort det mörka. Och det är väl gott. Men glöm för den skull inte bort att se det som finns att se av denna tråkiga tid där det är lättast att gå i dvala. Själv ska jag brygga te och dricka det ur en av mina muminkoppar med Mårran som motiv. Denna ibland så läskiga och skrämmande gestalt, vars enda önskan var att få känna lite ljus och värme.