Om några dagar står Halloween för dörren. Utklädda barn som försöker se läskiga ut knackar på och ser uppfordrande på mig. ”Bus eller godis?”
Det gäller att vara förberedd. Ett år fick vi ett ruttet plommon slängt på ytterdörren när godisgåvan baserades på några små russinpaket…
Det känns ju så amerikanskt. Men visst, mina barn vill ju också ut och spöka och pröva lyckan med sina små godiskorgar.
Snart stundar dessutom Thanksgiving. En helg som vi normalt sett inte firar i Sverige. Av amerikanska filmer och tv-serier har jag dock förstått att helgen går ut på att ha gigantiska kalkonmiddagar med släkt och vänner och prata om vad man är tacksam för.
Jag har alltid tänkt att det känns så svulstigt och snudd på konstlat. Att uttrycka sin tacksamhet och gråtmilt höja sina glas till en skål i samförstånd. (Om nu min tolkade bild verkligen stämmer…)
Det är lite som med de amerikanska juldekorationerna. Ljusslingor som täcker tak och trädgårdar. Granar med pynt och pumlor ”en masse”. Det finns liksom ingen ände på extra-allt och super-size. Lite måttfullhet tack! Eller?
I somras höll jag på att förlora min bror. Han renoverade köket och råkade klippa i fel sladd. Ståendes på diskbänken for strömmen fram och tillbaka genom kroppen tills han föll. Min svägerska reagerade precis så som jag själv önskar att jag skulle göra i en sådan situation. Ringde 112. Kollade andningen och när bara luften strömmade ut men inte in, drog hon helt sonika ner honom från köksbänken och började göra hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom.
Min bror och hans familj bor i Malmö och när vi träffade dem några veckor senare och satt och pratade om vad som hänt var det som att öppna en ventil. Mina tårar rann och jag kunde inte annat än känna tacksamhet. Jag är så tacksam för att min bror överlevde. Jag är så tacksam att min svägerska fanns där. Hon handlade med ett livsavgörande resultat.
Sedan dess har jag tänkt mycket på vad som får oss människor att känna oss tacksamma. Jag känner oerhörd tacksamhet inför mina barn. Både Leija som var så efterlängtad. Och Lykke som kom som en livlina till en avgrundsdjup sorg. Och så för att min bror lever idag. Men måste vi verkligen gå till livets ytterligheter för att kunna känna det där? Det som får oss att tänka och reflektera över livets förunderliga? Och då tror jag ändå att jag, men den historia jag bär på, ändå är hyfsat bra på att sortera i vad som är viktigt och mindre viktigt.
Nej. Jag ska banne mig jobba på att tillåta mig att vara lite mer amerikansk. Spöka med barnen för att de älskar det. Mota den skandinaviska minimalismen på dörren och plocka in lite mer pynt i mitt liv. Skita i ”less is more” och sluta gnälla över för mycket juldekorationer i affärerna redan i november.
Vem vet, jag kanske till och med kommer införa en Thanksgivning-middag där jag kommer be gästerna ta med sig en lista på vad de är tacksamma över. Så vi kan reflektera tillsammans. Tänka och känna och utbringa en skål. Jag hoppas någon vill komma.
Helt rätt tänkt, vi kommer!
Och ni är så välkomna. Laddar jul på alla möjliga sätt… vänta bara… och så får vi hjälpas åt 🙂
Alla ”de där svulstiga amerikanska helgerna” är inte min grej heller. Men samtidigt – kan Thanksgiving få oss att reflektera lite och sätta ord på vad vi är tacksamma för så för den ju verkligen något gott med sig. Sedan kan man väl strunta i kalkonen och äta… fiskbullar… istället. Om nu det, av någon anledning, skulle kännas bättre och lite lagom trotsigt.
Vad gäller Halloween räcker det än så länge (med en fyraåring i huset) att skära ut en pumpa och tända den varje kväll. Det känns som en nivå som passar mig!
Det är härligt att du ser fiskbullar som ”lite lagom trotsigt” – min äldsta skulle gilla det 🙂
Pumpor att tända blir väldigt fint. Tack för påminnelsen, har inte införskaffat en ännu.
Jag kommer och jag kan ta med mig lite av både tacksamhet och pynt, jag har en del. Kram!
Tro det eller ej Anna, men jag sände faktiskt en tanke till dig när jag skrev inlägget. Jag tänkte på pynt och servetter 🙂
Det jag gillar med Halloween är att man firar sina döda. Man firar att man fått uppleva dom. Har en fest i deras ära. Sedan har bara utklänadsdelen kommit till Sverige. Nåja får vara glad för det.
Klä ut dig Mattias och ta med barnen på spökpromenad. Själv har jag införskaffat spindlar och annat läskigt idag.
Jag kommer mer än gärna. Pöss.
Pöss!
Det står Birgitta på min lista, som jag tar med mig när jag kommer!
Men åh… tack Cecilia. Först fattade jag inte vad du menade… men så gick det upp ett ljus. Jag är tacksam för att du uttrycker det och tänker att det ska jag också försöka bli bättre på; att uttrycka ömhet, glädje och uppskattning till de som finns runt omkring. Kram!
Tack för att du fick mig att förstå thanksgiving. Ska nog fixa en sån bjudning nästa år. Vill faktiskt visa att jag är tacksam över så mkt. Och att andra kan få berätta om sitt. Och – snyft – vilken redig människa hon är din svägerska. Och du som utrycker det! Kram
Ja visst är hon fantastisk! Det är ju sånt där man inte vet, hur man skulle agera vid ett akut tillstånd där det handlar om liv eller död. Jag hoppas innerligt att jag själv skulle vara lika handlingskraftig. Kram på dig och lycka till med nästa års middag! Men visst vet du att du hinner med en i år också, den är ju inte förrän i slutet av november 😉