Jag var och repade igår kväll med Vox Viva. Precis som med allt annat har även repetitionerna dragit igång och snart väntar vår första skivinspelning. Det är något vi pratat om att genomföra i flera år och nu ska det bli verklighet. Förväntningarna är så klart höga och det är ett 20-tal kräsna par öron som kritiskt lyssnar till de provinspelningar vi gör på repen. Man lyssnar efter varje andetag, varje frasering och det är svårt att hålla sig från att leta fel när man vill så mycket.
När jag körde hem genom regnvåta gator åkte jag förbi studentbostäderna på Oskarsgatan och fick se en pappa hjälpa sin dotter att lasta av ett flyttsläp. En säng, en fåtölj och ett bord lyftes ner och bars in genom den tillfälligt uppställda dörren. Jag undrar var hon kommer från. Flyttar hon bara hemifrån men kommer från stan? Har de kört från Haparanda eller kanske från Lund? Vad ska hon studera? Jag kunde nästan se förväntningarna i hennes steg när hon hoppade upp på släpkärran.
Jag minns min egen flytt. Jag skulle börja läsa litteraturvetenskap vid Karlstad universitet och hade fått överta en etta av min gymnasiekompis syster som börjat plugga där. Flyttlasset från Eskilstuna gick den 1 september 1997, så nu i dagarna är det 16 år sedan. Jag kommer ihåg det för att vi lyssnade till ekot där nyhetsuppläsaren meddelade att Prinsessan Diana hade omkommit i en krasch kvällen innan.
Lägenheten låg på Herrhagsgatan och jag minns att det fanns något slags bageri eller konditori i närheten för jag och mina föräldrar fikade innan de åkte hem igen.
Känslan av att somna ensam i en helt främmande stad där jag inte kände någon var spännande. Och hela kroppen pirrade av förväntningar. På studierna, kursarna, staden. Hur skulle jag exempelvis hitta en bra cykelväg till universitetet när jag knappt hittade till busstationen? Då trodde jag nog att jag småningom skulle bli lärare, men det visade sig ju bli något helt annat.
Jag tänker på tjejen vid släpvagnen på Oskarsgatan. Jag undrar vad hon tror att hon gör om 16 år. Alltså 2029. Jag skulle vilja ha stannat och pratat med henne. Fått höra om hennes drömmar och framtidsplaner. Gett henne några råd på vägen.
Eller så är det sånt man bara måste lära sig själv, av egen erfarenhet. Lära sig förstå att drömmar förändras över tid samtidigt som verkligheten och förutsättningarna runt omkring ändras. Ibland till det sämre och ibland till det bättre och att det är själva livets konstruktion. Men, att förväntningarna på framtiden kan vara precis lika stora hos någon som är 21 som hos någon som snart fyller 37.
Tanken svindlar när jag funderar på vad jag själv gör 2029. Vilka av mina nuvarande drömmar har blivit verklighet? Vilka har jag bytt mot nya?
Jag avslutar med min egen fem-i-topp-anno-2013, i stort och smått, utan inbördes ordning:
- Bo utomlands ett tag (läs minst två månader)
- Ha gett ut en bok
- Skaffa egna höns som kan förse familjen med ägg
- Sjunga med ett band (ett mindre sammanhang räcker bra, typ födelsedagsfest)
- Sälja egna alster (virkade grejer eller renoverade och pimpade loppisprylar)
Mysigt att läsa! En kollegas dotter har precis flyttat till Dalarna för att utbilda sig och vi har vid kaffebordet, via hennes mamma, följt med i alla turer från ansökningar, arbetsprover, antagning, boendefrågor, flyttlass mm. Jag kommer på mig själv med att känna samma pirrande förväntan fast det inte är jag som ska flyttat hemifrån och börja studera.
Min syster fyllde nyligen 39 och fick av vår mamma frågan: vad önskar du av detta år, är det något särskilt du vill hinna med innan 40..? Hon hade några tankar om vad hon vill utveckla inom sitt yrke och hon ska skaffa riktiga löparskidor.
Frågan fick mig att fundera på vad jag själv vill med det år som följer från nu. Eftersom vi byter bostad, jobb mot ett annat och jobb mot studier inom loppet av några månader, konstaterar jag att det enda jag vill är att vi tar oss igenom alla förändringar med hela familjens mående i behåll. Det blir ett år i rörelse så jag hoppas att vi hittar lugn och ro inom husets (stugans) fyra väggar och skapar en viloplats där, med rutiner och realistiska ambitioner som bär oss igenom alla förändringar.
Efter att ha läst dina rader ska jag fundera på vad jag önskar av livet innan 2029. Vi tar det över en kopp te i höst!
Din önskan låter vardagsnära och omtänksam. Väldigt fin på flera sätt.
Jag ser fram emot den där testunden för jag jag misstänker att vi båda har såväl drömmar och förväntningar som funderingar att utveckla. Förväntansfulla kramar.
Spännande med ditt inlägg, speciellt som jag själv nu i dagarna har gått med ungefär samma tankar. Fast jag ligger ju en generation före dig: det är nu precis 40 år sedan mitt flyttlass gick från Eskilstuna till Göteborg! I min ålder känner man sig mest förvånad och yrvaken över hur fort livet har gått. Under de senaste två – tre åren har jag flera gånger suttit med jämnåriga vänner och vi har tittat på varandra och undrat ”men, hjälp vad hände, hur hamnade vi här?”.
Det är ett helt nytt skede i livet när vänner börjar gå i pension. Jag värjer mig ”jag har inte ens fyllt 59”, tänker jag, kanske tio år kvar att jobba om jag har tur (kan och fortfarande vill). Men så har jag ju själv blivit farmor. Alldeles underbart, fortfarande efter 4 månader svårt att fatta. Ytterligare en generation. Hur ser världen ut när mitt barnbarn flyttar hemifrån? Vilka råd ska jag ge henne? Jag tror du har rätt, alla måste gå sin egen väg. Leva medan livet rullar på.
Vilka fina tankar med ett snart 59-årigt perspektiv…
Livet går så fort alltså? Det ska jag bära med mig. Nog för att jag lärt mig att det går fort, men kanske inte så fort 🙂 Det ska jag bära med mig. Tack.