Hur reagerar människor i en krissituation? Olika.
Svaret kan tyckas självklart men är faktiskt inte så enkelt som det låter. För de reaktioner vi har är fyllda med både föreställningar och värderingar om rätt och fel. Både av oss själva och av omvärlden.
Jag tror att alla någon gång har funderat på hur man själv skulle hantera en kris. Skulle jag göra si eller så? Skulle jag bli lugn eller förbannad, uppriven eller handlingsförlamad?
Och grejen är ju att man inte vet förrän man utsatts för det. När mattan ryckts bort under fötterna på det ena eller andra sättet. Kvickt eller i en utdragen process.

I dagarna har jag en bekant som väntar på ett livsavgörande besked. Hon har opererats två gånger för elakartade tumörer och väntar nu på svaret om cancern hunnit sprida sig vidare i kroppen. Under tiden jobbar hon heltid. Varför i hela friden då, undrar säkert en och annan runt omkring… Jag tänker att hon måste. Det är hennes sätt.

När vi förlorade Lisa började jag jobba efter sju veckor. Flera gånger möttes jag av förmodligen väl menade, men samtidigt oförstående kommentarer: ”Men är inte det lite tidigt”, ”Du borde tänka på dig själv och ta det lite lugnt, se tiden an, ska du verkligen…”.
Ja. Eller så kan jag gå tillbaka till jobbet för att jag behöver det. För att jag inte står ut med att vara hemma. Står inte ut med alla tankar. Vill bara få känna mig normal för en stund. Ta lite paus från krisen som ändå pågick resten av dygnet.

Jag tänker att alla människor hanterar sina kriser precis så som de behöver. Och att det finns något gott i det. Åtminstone för stunden då det bränns som alla mest. Sedan kommer man alltid förr eller senare till en punkt i sitt liv då man behöver komma i kapp. Hoppar man över eller skjuter upp kommer det behövas tid senare för att hantera det man inte klarade av just då.
Och är man två som delar samma kris möter man än större utmaningar. För det är ju omöjligt att två olika personer kommer att reagera på samma sätt och efter samma förlopp.
Jag och min man reagerade olika. Med olika behov och med olika tidsintervall. I vissa avseenden när det gäller vår förlust har vi varit väldigt samspelade. I andra är det som vi har åkt på olika räls, antingen i olika fart och ibland till och med åt olika håll.
I vissa delar av vår sorg är det först nu, drygt fyra och ett halvt år senare, som vi verkar närma oss en gemensam korsning. Och det är både med bävan och nyfikenhet som jag ser fram emot det mötet.

Vilken lång tid tänker ni… Går det verkligen att leva tillsammans om man inte kan sörja tillsammans fullt ut? Visst går det. Med tålamod, öppenhet och respekt för var och ens behov och olikheter. Och en ödmjukhet om att det inte finns några rätt eller fel.