Jag vill hurra för kärleken

I dag är det tio år sedan som jag och min man gifte oss. Jag minns den pirrande känslan, minns nervositeten, minns den härliga bröllopsfesten.

Vi träffades första gången tidigt i gymnasiet. Vi gick inte på samma skola men vid något tillfälle korsades våra vägar. Att se honom var som ett slag i magen. Mitt hjärta slog bokstavligen en volt och jag hann tänka ”där är Han”. Sedan öppnade han munnen.
Några sekunder senare såg jag bara en störig och dryg kille framför mig. Och vice versa. Han såg en ”pretto-tjej” som verkade smått omöjlig i det mesta.
Vi skrattar än i dag åt det här. Att första mötet var så starkt för att sedan bara bli pannkaka. Men vi förändrades och när vi väl blev tillsammans i januari 1996 kändes det som att komma hem. Jag har aldrig varit mer säker på något i hela mitt liv.

Inför att vi skulle gifta oss var vi och fikade hemma hos vår vigselpräst som vi kände båda två. Utan förvarning ställde han både den mest naturliga som oväntade frågan: varför vill ni gifta er då?
Jag minns att vi båda blev smått ställda. På riktigt … varför?
Är det för att nu har vi varit tillsammans så länge att det är ett bra nästa steg?
För att alla runt omkring gör det?
Eller varför?

Jag minns att min då blivande man till sist svarade: för att jag vet att det är ju dig jag vill ha, ingen annan!
Innan vi gift oss tänkte jag att det kanske inte skulle kännas någon större skillnad att vara gift, jag menar vi hade ju varit tillsammans så pass länge. Jag tror att vi båda överraskades av skillnaden. Det var faktiskt en skillnad och jag minns att jag fnissade varje gång jag skulle säga ”min man”. Jag tyckte det var hysteriskt kul.

Bröllopsdagen firade vi för ett par veckor sedan när vi tog in på hotell och lämnade barnen hos mormor och morfar. Idag drog vi lustigt nog åt olika håll. P och tjejerna åkte hem till Sundsvall medan jag packade för att åka västerut på min kusins bröllop.
Eftersom jag är en person som dras till symbolik fingrar jag ändå på graveringen i vigselringens insida – 16/8 – det är ju idag. Ringen har fått sina repor och mattats av tio års daglig användning. Och jag känner mig fortfarande lika säker när jag tänker att den kan få slitas i tio år till.

Fram till dess ska jag varje år komma ihåg att lyssna på den här låten som spelades på vår vigsel. Den gör mig fortfarande lika glad och jag sjunger med till Everlasting love.

2 reaktion på “Jag vill hurra för kärleken”

  1. Blir glad och varm av att läsa dina rader. Stor grattis!
    Ingenting kan hindra dig, när det blåser i ditt hjärta! :o)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *