Jag sitter i uterummet och tittar på mitt blå skåp. En sliten gammal kommod som mina föräldrar hade i sitt första hus. Då var det sjuttiotalsmålat i orange och brunt. När jag skulle flytta hemifrån målade jag det i två blå nyanser och installerade min stereo i det. Skåpet har hängt med sedan dess, genom otaliga flyttar. Från Eskilstuna, via Karlstad till Sundsvall. Från studentlyor och lägenheter till hus.

Målade i samma blå kulör har jag släpat med mig fyra gamla pinnstolar från mormors källare som blev röda förra hösten. Det är liksom så jag håller på. Ärver, slipar, målar om. Vilket varv jag är inne på när det gäller vissa möbler vet jag inte.

Jag går genom huset och möter möblerna med min och andras historia. En fåtölj som våra goda vänner inte längre ville ha. Ett slagbord och fyra stolar från en före detta kollega, vars sitsar jag klätt om med vaxduk för att de ska klara vårt liv runt middagsbordet. Ett fantastiskt fint femtiotalsbord i teak som min mans chef hittade i deras nya sommarhus och som de misstänkte skulle falla oss i smaken. En stringhylla från ett par vi rätt nyligt börjat umgås med – dyrgripen hade legat i hennes föräldrars förråd i flera år. En trearmad golvlampa från grannen. Listan kan göras lång.

Ibland kan jag bli less på att jag inte ”växer upp” och skaffar mig ordentliga stolar till köket. Några som inte har misstänkta femtio år på nacken och är lite rangliga och där de skavda ytorna avslöjar att de målats om flera gånger. Men fina stolar som ska passa in i vårt liv och leverne är inte helt lätta och hitta. Särskilt inte eftersom jag ännu inte har hittat det ultimata köksbordet.

Men där har jag faktiskt en bra idé nu. Genom ett annat återvinningsprojekt har jag fått kontakt med en gammal smed. Tanken är nu att rita ett underrede i järn och måttbeställa en bänkskiva i mönstret Virr-varr. Jag kan se framför mig hur fint det skulle bli. Dukat med vår gamla glasservis från Ittala. Just ja, den ärvde vi av svärföräldrarna då de var på väg att slänga den vid en flytt. Jag tror de fick den i bröllopspresent 1977. Liksom den mörkbruna Arabia-servisen som trängs i köksskåpet.

Smeden och återvinningsprojektet då? Jo, på en gammal balkong hade vi ett fantastiskt vackert smidesräcke i geometriska former som vi tog bort i samband med en renovering för två år sedan. Den har sedan stått och skämts i ett hörn av trädgården ända till för två veckor sedan. Nu pryder den vår nya altan på baksidan av huset. Och den gamle 70-åriga smeden var imponerad – både av kvalitén på det gamla staketet och att vi faktiskt sparat det. Det blev riktigt, riktigt bra.

Har vi då inga nya saker kan man ju undra. Jodå, mellan varven. Men de är förvånansvärt få sett till totalen. På inköpslistan står en ny tv-soffa, eftersom vår 12 år gamla med hjälp av två barn har utvecklats till en sanitär olägenhet.
Men, jag gillar att återanvända saker som är fina och har rätt känsla. Med risk för att låta lite ”Ernstig” men jag tillhör skaran som tycker att ting kan ha en själ. Jag gillar dessutom tanken på att den gamla fåtöljen burit mina vänners gäster under sena kvällar under studenttiden. Att matbordet i uterummet, som tillverkades av min mans farbror träslöjdsläraren1975 bär en del av släktens historia. Där har ju Pierre och hans syster suttit och hackat med sina skedar när de var små. Där har ju sedan Leija suttit och hackat med sin sked för att sedan använda det som pysselbord.

Nu käkar vi middag vid det igen och en snabb ommålning får dölja de värsta färgresterna från pysseltiden. All denna skavda historia bär med sig minnen och historier. Och den gör mig väldigt glad.