Jag blir som en tjurig barnunge. Kan inte, fattar inte, vill inte.
Plötsligt lider jag av dyskalkyli, är allmänt seg i huvudet och har extremt dåligt tålamod.

I år var det mitt nystartade egna företag som ställde till det. Och något slags inlösen på ett fondsparande jag har. Min alltid så hjälpsamma granne försäkrade mig om att deklarationen för företaget var busenkel eftersom vi redan i höstas när registreringen gjordes ansökte om förlängt räkenskapsår. ”Vi ska bara bocka i en ruta och skriva en mening så är det klart”.
Något lugnad sätter jag på te och inväntar experthjälpen. Och det var faktiskt precis så enkelt som hon beskrivit det. Jaha, ja, på ett sätt känner jag mig nöjd, men en viss oro i magen stannar kvar. Jag har ju bara skjutit på problemet.

”Men det tar vi då, det handlar bara om att gå igenom din bokföring, det är lugnt, jag hjälper dig.”
Jag tänker på mina sparade kvitton, några prydligt insatta i en pärm – andra instoppade lite här och var i min slitna plånbok, tågbiljetter som ligger nertryckta i ett sidofack på en av handväskorna. Jo visst… det ska bli jättekul.

Och så var det vinsten på mitt fondsparande. På den förtryckta skattedeklarationen visas vägen till den härliga blanketten K4. Första gången jag kom i kontakt med K4 var när jag träffade min blivande man som då tämligen nyligen hade muckat från regementet i Arvidsjaur. Den fjälljägaren har jag hyfsad koll på efter drygt 17 år tillsammans men den här blanketten med sina olika kolumner… ”antal, andel, omkostnadsbelopp, vinst/förlust”…

Alltså ringer jag banken. Men de får ju inte ge några skattetekniska råd så svaret blir väldigt konstigt sedan jag försökt fiska efter vad jag ska skriva i de olika kolumnerna. ”Rent hypotetiskt skulle det kunna vara att om ingångsvärdet var 10000 och inlösen 2200 men marknadsvärdet vid årsskiftet ligger på 8000, vad blir då kvar? Har jag uttryckt mig tillräckligt luddigt för att ändå vara tydlig då?”.
WHAT?????

Istället vänder jag mig till min egen personliga representant för K4. Han försöker få barnen i säng och är beväpnad med nattlinnen och tandborstar, laddade och klara.
”Men varför ringer du inte Skatteverket?”
”De har stängt för dagen…”

I ren desperation drar jag iväg ett mejl till min personliga rådgivare på min bank som jag träffar en gång om året i maj. Tänker att han väl ser mejlet imorgon bitti. Men icke. 21.20 får jag tillbaka en glad gubbe med löfte om att bli uppringd dagen därpå. Efter tre minuters telefonsamtal är det hela löst. Jag tackar för servicen och frågar om vi inte kan ta vår årliga träff före den 2 maj nästa år istället för i slutet av månaden för att jag ska undvika hälsoproblem i form av siffer- och blankettstress. Jag får ett skratt till svar och besked om att det går att ordna: ”Vi ses om ett par veckor!”

Så där ja. Lite småsvettig och lätt frustrerad pustar jag ut och trycker på knappen.
Och högst upp på sidan lyser nu texten grön: Inskickad!