Våren. Nu är den verkligen här på riktigt. Till och med i Sundsvall.
I år trodde jag nästan inte att det skulle ske för vi har aldrig har haft så mycket snö i vår trädgård. Som mest var det ett snödjup på 130 centimeter. Då gick det knappt att vara på baksidan, än mindre ta sig fram. Men det är klart, när snön väl hade packats lite så skaren höll, öppnade sig en ny möjlighet. Istället för att vår pulkabacke slutade vid tomtgränsen kunde barnen i år fortsätta nerför hela slänten. Av vår meterhöga måbärshäck syntes nämligen inte ett spår, den var liksom integrerad med resten av landskapet och gick därför utmärkt att åka rakt över.
Den senaste veckan har dagsmejan varit underbar. Varmt, droppande och soligt. Snötäcket i trädgården har gett sig av med en rasande fart. För två veckor sedan gick jag runt och muttrade för mig själv. Arg på snön. Det jag bedömde skulle stanna kvar långt in i maj är nu snart borta. Med spaden i högsta hugg har jag hjälpt drivorna på traven.
Alldeles nyss var jag ute på framsidan och jobbade på drivan innanför häcken. Grannens pappa kom fram: ”Du tänker inte låta solen göra jobbet? Det smälter fort nu…”
Jag: ”Nej, nu ska det bort så jag hjälper solen lite på traven.”
Fram smälter en svartmöglig gräsmatta. Inte särskilt inbjudande alls, väl märkt av nästan fem månaders snötäcke. Möglig eller ej, den är varmt välkommen.
Jag går genom trädgården och suger girigt i mig vårtecknen. Konstaterar att rabarbern trotsigt låter sina rosa knölar skjuta upp ur jorden. Att jordgubbarna skickat ut revor som behöver tuktas. Luftlöken i drivbänken ser ut att må bra bredvid den nedvissnade bladpersiljan från i höstas. Jag spanar efter livstecken på de nyplanterade hallonen och blir överraskad över en pion jag glömt bort att jag petat ner.
Jag inser att det är dags att flytta ut mina perenna kryddor som fått övervintra i sina krukor i uterummet. De ser verkligen inte mycket ut för världen. Men uppför de sig som andra år vet jag att jag snart kan skörda mynta, salvia och dragon.
Knoppande blå scilla, solgult lysande tussilago. Jag vill bara ha mer. Kan man beställa en vår med extra allt? Mer av knoppar, mer av sol och värme, mer av det där spirande. I grönskan och i människorna som tinar fram i samma takt. Plötsligt dröjer man lite vid häcken, byter några ord, erbjuder varandra en kopp kaffe på stående fot.
Och så ljuset. Det fantastiskt norrländska som nu snabbt intar fler av dygnets timmar. Som förvillar de små till att inte vilja krypa i säng.
Lykke påminner oss varje kväll: ”Men mamma, det är inte kväll, det är ju ljust ute!.”
Jag: ”Älskling, snart är det ljust dygnet runt, men det blir ändå kväll och man måste ändå sova.”
Samma fantastiska ljus lockar oss vuxna att sitta uppe. Dröja kvar ute. Njuta av det speciella skymningsljus som sedan förvandlas till gryning.
För lika mycket som jag misströstar under vinterhalvåret med att bo i Norrland älskar jag sommarhalvåret med dess magiska ljus. Så välkommen åter snälla sol.