Jag har fått förnämligt besök. Av min pappas farfar med två bröder. För ett par veckor sedan tågade de in i mitt liv och sedan dess finns de där i mina tankar.

Jag har länge burit på en tanke om att jag vet förvånansvärt lite om min farmor och farfar. Jag växte upp med dem som grannar bara ett stenkast bort från vårt hus. De drev ett jordbruk och vår familj tillsammans med pappas syskon och deras familjer bodde alla inom räckhåll. De var liksom självklart närvarande, men jag kände dem inte. Faktiskt ganska konstigt men förmodligen inte helt ovanligt. För när känner man egentligen en släkting? På riktigt? Bara för att man är släkt behöver det ju inte betyda att man vet vilka ens innersta tankar är.

Min farmor dog när jag var i tonåren och då var min farfar redan på väg in i demensens dimbeslöjade värld. Han levde många år efter det och jag sjöng på hans begravning. Jag minns fortfarande tårarna som rann längs kinderna på pappa och hans syskon.

Härom veckan när jag besökte mina föräldrar passade jag på att fråga pappa och hans syskon om jag kunde få intervjua dem om mina förfäder. Den instinktiva reaktionen var att de nog inte hade så mycket att bidra med men efterhand dök minnena upp över en kopp kaffe hos en av mina fastrar. När jag sedan på ladugårdsbacken stötte på den yngste i syskonskaran, min farbror, insåg jag vilken guldgruva jag ramlat över.

Fram kom berättelser om vilken timlön farfar haft för att gräva vägtrummor för hand efter kriget. 1 krona och 23 öre. Han var snabb på att gräva och sabbade tydligen hela ackordet till arbetslagets förtret. Upp dök också historier om hur han efter att ha träffat farmor tagit cykelturer om kvällarna för att hälsa på henne över en kopp kaffe. Resan var på fyra mil. Enkel väg. De måste haft bra flås på den tiden…

Presenterades gjorde också farfars pappa Edward och hans två bröder. Två försörjde sig som soldater och en som barpianist i huvudstaden. Varje gång de träffades under den stora gamla eken resulterade mötena i diverse gymnastiska övningar där de tävlade om vem som klarade av den mest avancerade övningen. De kallade det att ”flå katt”. Och så höll de tydligen på långt upp i åldrarna. En av dem ska dessutom ha placerat skolläraren uppe på en kamin för att undvika stryk.

Där och då bestämde jag mig för två saker.
Ett. Intervjuerna ska genomföras. Berättelserna är alldeles för många och för spännande för att bara låta vara. Vad jag ska ha dem till har jag ingen aning om. De kan åtminstone komma att bli ett tidsdokument till mig och mina släktingar om några av våra förfäder.
Två. Det är dags att på allvar öppna den gamla skrivboken jag fått, den här gången efter min pappas morfar Erik. Tidigare har jag bara ögnat ett par partier i den tätskrivna anteckningsboken från 1914.

Så här ligger den nu. Bredvid mig, min bärbara och kaffekoppen. Långsamt börjar jag tyda den snirkliga handstilen.
”Holmen på Hedensö den 1 januari 1914.
Jag tänker detta år nedskriva i denna bok det huvudsakligaste av vad jag kommer att företaga mig samt något av vad som händer o sker omkring mig. Om jag ej kommer att anteckna för varje dag, det medgiver kanhända ej tiden och tillfälle därtill, så skall jag likaväl anteckna så ofta som det passar sig och tiden det medgiver.”

Jag inser att jag och pappas morfar har en del språkliga skiljaktigheter att ta itu med. Men det kanske är dags nu, så här 99 år och tre månader senare.
Jag tror bestämt att dessa män kommer att stanna hos mig för en tid och ockupera en del av min tankeverksamhet. Just nu gör jag nog bäst i att bereda dem ordentlig plats så deras historier får utrymme. Jag är väldigt nyfiken på vad de har att berätta.