Igår hände något ovanligt. Det blev söndag. På riktigt.
Det har inte hänt på flera år och i ärlighetens namn kan jag inte påminna mig om när det hände senast. Jag avser inte ”söndag” som återkommande veckodag med en periodicitet av sju dagar. Den är ointressant, jag pratar om själva känslan av en söndag.

Hur gick det till då? Och vad är det som är specifikt för ”söndagskänslan”?
Vi började morgonen med att för ovanlighetens skull kliva upp allihopa någorlunda samtidigt. Under alla småbarnsår har jag och min man låtit varandra få varsin sovmorgon på helgen. Och med barn som verkar leka nomader på nätterna där de kommer gående med sitt täcke och sin kudde, alternativt verkar tro att de är mjölkbönder och därför kliver upp i ottan, har dessa sovmorgnar varit heliga.

Vi kliver alltså upp tillsammans och äter således också frukost tillsammans. Annars är det alltid någon som inte är i fas eller som intar mellis eller lunch samtidigt som den sjusovande föräldern tuggar i sig frukost. Därefter packade vi oss i väg med termosar och grillkorv för en promenad upp till Klissbergsstugan. Fortfarande var allt högst vanligt. Vi tjatade på våra barn lika mycket eller lika lite som vilken vanlig veckodag som helst.
Därpå följde stugvärme vid öppen eld, varmkorv, choklad och kaffe och en galet rolig nerresa till parkeringen med två barn på en snowracer samt en pappa som springandes försökte hinna ikapp. Tjutandes for de genom skogen och skrattade som galningar.

Hemkomst, uppackning och där – plötsligt händer det. Klockan är två. Det infinner sig ett lugn som är snudd på obeskrivbart. Barnen sitter lugnt och tyst i soffan och pausar framför Ronja eller någon annan Astrid-film. Jag och Pierre sitter mitt emot varandra vid köksbordet och gör typ- ingenting. Läser veckobrev, syr fast en knapp. Så, klart. Efter en stund ställer vi frågan: Vad ska vi göra nu då?

Vi hade ingenting att göra! Ingen tvätt att hänga, inget att plocka undan, dammsuga. Vi hade inte ens översvämning bland gamla mjölkförpackningar som börjat lukta surmule.
Vad ska vi göra nu då? Ingenting!!!
Det blev så lugnt och stillsamt att jag blev sömnig.
Det kallar jag söndag.