Tung som bly. Skarp som en nyslipad knivsegg.
Eller som inbäddad i vadd där ljud och ljus förändras.
Det är svårt att beskriva sorg.

Idag är det fyra år och två månader sedan jag klev in i en bottenlös sorg. Som var svart, skrap och drog ner mig till botten av en skogstjärn. Jag visste inte hur jag skulle komma upp. Visste inte ens åt vilket hålla jag skulle simma för att nå ytan. Hade liksom glömt bort alla simsätt. Möjligen behärskade jag att trampa vatten. Men inte mer. Och jag jämförde mig med andra. För att försöka förstå, leta efter en mening.

Med de perspektiv jag har idag vet jag att sorgen förändras över tid. Men själva konstruktionen är som att gå på nattgammal is. Du vet aldrig när eller om den brister. Bara att det finns en klart överhängande risk.

Jag är uppväxt ute på landet i de sörmländska skogarna. Bara några hundra meter in i skogen låg ett kärr som om höstarna förvandlades till den bästa platsen på jorden. Jag, mina syskon och tre kusiner som bodde i grannhuset väntade tålmodigt på att det blev minusgrader så att vattnet skulle frysa kring lövträden. Jag minns hur vi stod i utkanten av kärret och försiktigt prövade isens styrka och sedan gav vi oss ut. Åkte på fötterna mellan grästuvorna.

Vad vi lekte har jag glömt, kanske tjuv och polis. Men jag minns att det var spännande. En spänning som spred sig som en ilning i magtrakten. Jag minns den lilla gungningen under fötternas tyngd när isen var på väg att ge vika. Det kraschande ljudet när den brast. Hur jag snabbt skyndade upp på en grästuva för att hålla hårt om närmsta trädstam.

Många var de gånger som vi gick igenom. Iskallt vatten letade sig in genom våra graningekängor och hemstickade raggsockor. Blev man bara lite blöt kunde man stanna kvar en stund – låtsas som inget hänt. Men snart skulle de bortdomnade tårna tvinga hem oss till stugvärmen.

Med sorg finns inget spännande. Bara en väntan på att vardagen ska brista på nytt. Gå sönder. Du vet inte om det från början men lär dig snart att världen är full av ”triggers” – små saker som sätter dig i gungning. Det kan vara en melodi, en bild, några ord och så späcks ytan.
Många var de som sa till oss att det är omöjligt att ta in vidden av en sådan stor förlust i ett stycke. Läkare, barnmorskor, kuratorer. Till en början blev jag förbannad. Vad då ta in? Jag har fattat!
Efter hand förstod jag. Att jag gång på gång skulle ryckas ner i djupet. Gång på gång göra valet att ta mig upp till ytan igen.

Det är svårt att beskriva sorg.
Och varje människas är unik. Den låter sig inte jämföras. Och man bör inte heller göra det. För vem är du och jag att värdera någon annans lidande? Eller leverne. Ändå är det så vi människor ofta gör. Jämför oss. I stort och smått. ”De verkar vara lyckligare, jag har de så mycket värre än dig, du borde inte klaga”.

Idag är isen under mina fötter oftast stark. Tjock nog att köra bil på. Men så plötsligt finns den där. Gungningen som får underlaget att svikta.
Jag försöker fortfarande förstå. Jag vet att jag aldrig kommer finna en mening med det som hände. Och jag gör mitt bästa för att aldrig jämföra min is, min sorg eller mitt liv med någon annans.