Jag minns fortfarande synen av betongbilen som svischar förbi. Och kallsvetten som bröt fram efter en stund när insikten sjunkit in.

Det var i mars 2005. Leija har hunnit bli tre månader och jag tar med mig henne för att åka och köpa semlor. Vi har stannat för rött ljus i en korsning på Bergsgatan. Vi ska svänga höger mot Skönsmon. Trafikljusen slår om till grönt, jag lägger i ettan och börjar rulla framåt. Det är då som den dundrar förbi. Betongbilen har inte sett eller ignorerat rödljusen.
Det var tur att det var vinterväglag, för jag hade inte hunnit få grepp med däcken.
Betongbil från vänster rakt in mot förarsidan. Rakt in mot sidan där Leija satt i sitt babyskydd.

Den gången var både millimetrar och sekunder på vår sida. Jag har funderat många gånger på just det. Undrat hur många gånger millimetrarna varit på vår sida utan att vi vetat om det? Hur många gånger som en sekund avgjort skillnaden mellan liv och död?
Det är både en otäck som lugnande tanke på något sätt. Otäck för att man förstår sin sårbarhet. Lugnande för att det kanske kan vara skönt att inte veta.

Skönt att inte veta. När Lisa dog handlade det vare sig om sekunder eller millimetrar. Det fanns inget akut kritiskt läge, bara ett konstaterande att det redan var för sent. Ändå minns jag sekunderna innan beskedet. Hur ovetande vi var. Hur oförstående. Hur vi inte ens kunde ana på vilket sätt våra liv skulle förändras.

Ändå sker det varje dag. Ett par sekunder eller millimeter förändrar människors liv. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.
Jag menar inte att vara ödesmättad. Jag kan inte heller vara det då jag inte tror på ödet. Ödet och jag kom liksom på kant med varandra för några år sedan, liksom slumpen och andra högre makter. Ändå har jag svårt att förklara skillnaderna. När millimetrarna och sekunderna byts i glädje, vem tillskrivs triumfen då?
Jag vet inte. Lika lite vet jag vem jag ska skuldbelägga när millimetrar och sekunder förbyts till sorg. Jag trodde nog att jag visste hur min tro och världsordning hängde ihop… ända tills verkligheten tvingade mig att vända och vrida på alla tänkbara förklaringar. Och jag har fortfarande inget svar.

Jag lyssnade till Jesper Odelberg för ett par veckor sedan i samband med att jag var moderator för Scenkonstbolagets konferens Våga mötas. Jesper Odelberg är en skarp komiker vars ord tar tid på sig. Ett uttalande som till en början kan låta som ett skämt växer efter en stund fram till något annat. En insikt.
”Det finns mycket som skiljer mig och statsministern åt. Förutom att vi skiljer oss i politisk uppfattning är den kanske största skillnaden en sekund. Eller en millimeter.”

Jag tänker att det är en viktig påminnelse. Ett skäl att ta hand om vår sårbarhet.
Att den största skillnaden kan vara något så hastigt som en sekund.
Eller så litet som en millimeter.