Jag har öppnat mappen.
Den som är märkt med Lisas namn och som jag inte vågat öppna på flera år.
Men jag gjorde det till slut – förde muspekaren över den ljusblå mappen och dubbelklickade.

I mappen har jag sparat allt. Alla mejl jag fick med reaktioner på det som hänt. Jag läste dem ett och ett och föll bakåt i tiden. Kunde känna människors medkänsla, förtvivlan och öppenhjärtiga vilja att få möjligheten att hjälpa till i allt det svåra om de bara visste hur. Jag har till och med sparat alla sms.

I mappen finns långa dokument av brevkorrespondens som spänner över lång tid med personer som på olika sätt trätt fram i allt det svåra. De med egen erfarenhet eller de som bara så gärna ville finnas där, de som inte gav upp.
Där hittade jag en checklista med frågeställningar inför minnesstunden. Och ett dokument med dikter jag skrev den första tiden.

Jag öppnade dokumenten, ett efter ett och läste ord för ord. Och tår för tår rann nerför mina kinder. Som jag dragit mig för att klicka på den där mappen. Rädd för hur jag skulle reagera, om jag skulle orka läsa allt, ta mig igenom det. När skulle ”rätt” dag infinna sig då det skulle kännas lite enklare?
Min oro inför hur jobbigt det skulle vara att gå igenom materialet hade tagit sig onödigt stora proportioner. När jag igår väl gjorde det infann sig mest lättnad och faktiskt också en ny sorts styrka av insikten.

Det vi gått igenom har lärt mig en viktig sak och igår blev jag påmind på nytt.
När det gäller att hantera det som är svårt finns inga genvägar. Det finns inga dagar som är ”bättre” eller ”sämre”. Det är bara att sätta den ena foten framför den andra och gå rakt igenom. Öppna dörren, lyfta luren, klicka på mappen.
Och vara förvissad om att dina egna föreställningar och farhågor oftast alltid är värre än det du i själva verket möter.