Idag gjorde jag mitt första uppdrag som moderator och debattledare i samband med att Scenkonstbolaget genomförde sin spridningskonferens efter ett EU-finansierat projekt om tillgänglighet inom scenkonsten. Vi höll till i Kristinaskolan i Härnösand som är Sveriges nordligaste dövskola och där också SPSM – specialpedagogiska skolmyndigheten huserar.

Mitt uppdrag som moderator var att guida deltagarna genom en dag fylld av spännande föreläsare: Eva Johansson från Kultur i Väst. Mikael Whaldén från Handisam och inte minst komikern och skådepelaren Jesper Odelberg.

På plats fanns också Synliga – det blindaste bandet i landet med Ulrika Norelius och Ulf Nordquist i spetsen. Deras uppdrag för dagen var både att prata om hur det är att vara professionell musiker och synskadad samt hålla i den mörkerlunch som sedan genomfördes.

Ulf som successivt förlorade sin syn från tonåren berättar om vilken kick Svartklubben blev när de drog igång den. ”Här stod jag, nybliven restaurangägare, tejpade för alla fönster och mörklade hela lokalen. Sedan kom seende gäster för att äta middag – vem var mest handikappad då?” Min instinktiva reflektion är att det är häftigt när perspektiven plötsligt gör en 360. I en totalt mörklagd lokal har inte längre den synskadade något funktionshinder. Då är det vi som famlar i mörker.

Och visst var det en häftig upplevelse. Att ledas in genom en sluss till ett nattsvart rum. Jag håller ledsagaren i handen och han säger: ”Här framför dig har du en stol så nu kan du sätta dig ner.”
Jag famlar försiktigt och hittar ingenting. Jag ber om hjälp och snabbt finns ledsagaren där, tar tag i min hand och lägger den på stolsryggen. Själv förstår jag inte riktigt hur det går till.

Vi äter till underhållning av Synliga. Jag försöker hitta maten, är nära att välta vinglaset när jag med klumpiga händer häller upp något som låter kolsyrat. Plötsligt har Ulrikas röst förflyttat sig i lokalen, hon går omkring bland borden – obehindrat. Jag tänker att det är tur att jag sitter ner samtidigt som jag inser att jag äter nätmelon med skal och allt. Jag bestämmer mig för att det säkert är bra för matsmältningen.

När jag nu sitter hemma i soffan och summerar dagens intryck dyker Ulrika Norelius ord upp gång på gång. Hon berättade om en dialog hon haft med sin fyraåriga dotter – som är helt seende – för inte så länge sedan:

”Mamma, varför är det inget fel på mina ögon?”
”Det är väl bra att det inte är något fel på dina ögon, du ser ju”, svarar Ulrika.
”Jo, men du och pappa ser ju saker på andra sätt!”

Så klokt för att komma från en fyraåring.
Jag tänker att det är väl så det är för oss människor i stort. Där utgör ett funktionshinder ingen skillnad. Vi ser alla saker och ting på olika sätt. Och det är berikande.