Gott nytt år – det börjar idag. Den 24 januari kanske ses som ett udda datum, men det är det jag firar inombords sedan fyra år tillbaka. För mig förvandlades januari till en riktig skitmånad i samma ögonblick som Lisa dog. Från jul och framåt går jag liksom bara och väntar på att alla känsloladdade datum ska passera.
Den 13 januari – dagen för beskedet.
Den 14 januari – dagen för Lisas födelsedag.
Den 15 januari – dagen då Leija fick träffa sin efterlängtade lillasyster.
Den 16 januari – dagen då vi kom hem från sjukhuset.
Den 18 januari – dagen då jag inte kunde sluta gråta.
Den 19 januari – dagen då jag och min man köpte en liten vit kista på en av stadens begravningsbyråer.
Den 21 januari – dagen då vi målade Lisas kista med knasiga figurer och satte våra handavtryck på den som en hälsning.
Den 23 januari – dagen för minnesstunden.
Den 24 januari – dagen då livet fick börja om.

Minnena av de där tio dagarna i januari är smått surrealistiska. Men så var också verkligheten bedrövligt surrealistisk.
När mina föräldrar fick beskedet satte de sig i bilen och körde de 40 milen till Sundsvall. Omgående. I efterhand har jag räknat ut att de måste ha packat på en halvtimme för att ha hunnit upp till den tid på kvällen som de faktiskt gjorde. Någon var ju tvungen att ta hand om Leija – och självklart fanns det inga bättre.

Jag minns så starkt hur fel allt kändes när min pappa kom och hämtade oss fredagen den 16 januari att jag kan förnimma sjukhusgaragets dova belysning och ljud. Där stod vi och väntade med vår väska, jag nyförlöst, men med tomma händer. Tomheten skar i mig som en kniv när jag skulle sätta mig i bilen. Uppgiften att böja in huvudet och knäppa säkerhetsbältet var nästintill omöjlig.

Sedan väntade dagar av beslut. Datum för minnesstund, gravplats eller minneslund, dödsannonser, det var så mycket som krävde ställningstaganden.
Samtidigt strömmade kondoleanserna till vårt hus. Blomsterbud på blomsterbud svängde in vid vår grind. Till en början såg de glada ut – men efter något dygn mest besvärade. Till slut fick vi kasta näst intill nya blommor för att få plats med nästa bukett. Vi gladdes åt all omtanke även om vi inte förmådde ta in den.

Sedan fanns det de som klev in på ett annat sätt. Handfast och med självklarhet.
Vänner som plötsligt stod där med färdiglagade matlådor i travar eftersom de räknat ut att orken inte fanns. Vänner som varit och handlat och köpt med sig en extra kasse på måfå, en mjölk, en liter fil, färskt bröd, färdiga köttbullar… bara till oss. För vår skull.
Goda grannar som efter någon månad skramlat till ett presentkort på en av stadens restauranger med löfte om barnvaktshjälp när vi kände oss redo för att sticka ut näsan. Vänner som tog på sig att framkalla bilder och hantera dem själva eftersom de förstod att jag inte stod ut med tanken på att skicka iväg bilder på Lisa till vilket fotolabb som helst.
Jag är er evigt tacksam. Ni har lärt mig vad man behöver i en kris.

Den 23 januari. Ingen sömn. Oro i hela kroppen. Hur skulle jag ta mig igenom dagen? När den beställda lilla buketten med fyra rosa tulpaner och videkvistar för en stund var på villovägar förmådde jag inte hantera en så enkel uppgift. Min bror tog över telefonen och styrde upp leveransen. Själv kändes det som jag skulle brista. Gå av på mitten. Inte hålla ihop. Men man gör ju det. Ändå.
Minnesstunden i kapellet på Sundsvalls sjukhus blev ändå ljus. Våra föräldrar och syskon var med oss, tillresta från Eskilstuna, Stockholm och Malmö. Och Leija. Hon la ner pepparkakor i kistan, ifall Lisa skulle bli hungrig på färden. Vart hon nu skulle färdas.

Först färdades hon med oss till krematoriet. Det är surrealistiskt att lasta in sitt barn i en kista i bagageluckan och åka till stadens krematorium. Men ändå så självklart. För vilka skulle hon annars ha åkt med? Ensam med några Fonus-snubbar i en likbil? Det hade varit ännu konstigare. För jag menar, hade hon levt hade hon ju fått åka i vår bil, varför skulle hon inte få göra det som död?

Att ta farväl vid krematoriet är något av det svåraste jag gjort. Jag visste redan då att jag skulle gå och vänta varje dag på beskedet att kremeringen var genomförd och att hennes urna förvarades i väntan på våren. Alla de där beskeden, de var så viktiga att hålla fast vid. De ritade tillsammans med andra händelser en karta för hur jag skulle ta mig vidare.
När jag och min man tagit avsked av prästen och satt i bilen på väg hem till vår tillresta familj kände vi plötstligt en gemensam lättnad. Det var tydligt att den var gemensam annars hade den inte känts så starkt. Annars hade lättnaden inte fyllt oss med energi. Vi ställde oss och lagade Chili con carne och även den middagen minns jag som en ljuspunkt.

Den 24 januari. Alla reser hem och vi blir ensamma igen. Det är nu vi ska ta oss vidare. Vi vet inte hur, bara att. Kartan får ritas under tiden.
Den 24 januari kommer alltid vara en dag då livet efter får börja om.
Ett nytt år får ta sin början.