Bangkok, 14 januari 2013:

Utanför fönstret har skymningen fallit för länge sedan. Jag befinner mig på 24:e våningen på Grand Millenium hotel i Bangkok. Skyskraporna reser sig likt gigantiska ljuspelare ur marken och längs den sexfiliga gatan nedanför ringlar sig bilar, vespor och bussar fram som lysmaskar på nattlig promenad.

Kontrasten från gårdagens eftermiddag på Koh Chang är smått osannolik. Då gick jag ensam längs stranden på hemväg från en entimmesmassage. Strandkrabbor kilade framför mina nakna fötter, till synes utan mål. Tar man sig tid att studera dem en stund förstår man dock att de sexbenta varelserna håller på med något viktigt – förmodligen har det med deras överlevnad att göra. Eftermiddagen bjöd på moln som spred ut sig över himmelen. Men just då, på väg hem, bröt solen igenom molnen och byggde rutschkanor av ljus rakt ner i havet. Jag njöt av vyn. Och jag njuter just nu, i fåtöljen på 24:e våningen. Om än på så olika sätt.

Sundsvall, 14 januari 2009:

Mitt liv slogs i spillror och i den januarisvarta midvintern blev min tillvaro ännu mörkare. Likt en strandkrabba irrade jag runt i en värld jag inte längre kände till, som jag inte längre hade några referenspunkter till. Som jag inte kunde hantera. Till en början handlade varje nytt andetag om att andas vidare, om att överleva.

Jag minns hur jag till en början återupplevde varje dygn gång på gång. Den första oron om att något var fel, bilresan in till förlossningen, ultraljudets susande tystnad, läkarnas besked, mitt bottenlösa skrik, Leijas förtvivlan, förlossningen, mötet med Lisa, besöket på begravningsbyrån, minnesstunden, krematoriet. Varje dygn gick jag igenom allt på nytt. Varje vecka. Om och om igen. Som vore jag krabban som sökte efter nya spår i sanden.

För en tid sedan fick jag en försiktig fråga från en god vän: ”Du, jag har så länge velat fråga dig, hur tänker du på Lisa idag? Men, jag vill ju liksom inte påminna dig…”

Påminna mig? Hade vederbörande sagt det tidigare hade jag förmodligen blivit arg, nu kände jag mest medlidande över oron inför att fråga. Sammanfattningsvis kan jag väl bara säga att alla föräldrar tänker på alla sina barn, levande som döda. Jag tänker på Lisa varje dag. Ingen behöver någonsin fundera på om jag blir påmind över att en fråga ställs. Snarare tvärtom – jag blir glad över omtanken.

Från början bryr sig många, men allt eftersom tiden går tystnar omgivningen. Man vill väl inte besvära. Påminna. Störa. Så fel det kan bli. Jag är inte så skör längre. Ibland tror jag snarare att det är andas skörhet som gör att inte frågan ställs. För man vet ju aldrig vad som kan hända. För mig har det värsta redan hänt, en fråga kan knappast rubba mina cirklar.

Den14 januari kommer alltid vara speciell för mig. Precis som alla barns födelsedagar är viktiga för deras föräldrar. I år var det skönt att fira minnet av Lisas födelsedag tusentals mil bort från snöfall och kyla som påminner mig om det om exakta klimatet för dagen för fyra år sedan. Jag blickar istället ut över Sukhumvit road och lysmaskarnas färd långt där nedanför. Minns sanden som kittlade mina fötter för ett dygn sedan och tänker: Grattis på fyraårsdagen Lisa – du har en överlevare till mamma.