Till för åtta år sedan tyckte jag nyårstalet på Skansen mest var pompöst, uppblåst och för dramatiskt. Men sedan nyårsnatten för åtta år sedan gråter jag varje gång.

Ring klocka ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö. Det gamla året lägger sig att dö… Ring själaringning över land och vatten! Ring in det nya och ut det gamla i årets första skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla.

Ett dygn tidigare hade hon kommit, vår efterlängtade dotter. Nyårsraketerna smällde runt Sundsvalls sjukhus och i mina armar låg ett ofattbart vackert barn med en kalufs likt ett penntroll. Raketerna sköt salut för livet och för oss. ”Ring in det nya och ut det gamla i årets första skälvande minut”. Eller kanske livets första skälvande sekund. De som är fantastiska när de kommer, men bottenlöst fruktansvärda när de uteblir.

Med Leija förändrades livet, så där som det gör när vuxna människor plötsligt blir föräldrar. Hon har lärt mig så mycket. Att bli en bättre människa, men också framtvingat och prövat mina sämsta sidor. De man inte gärna stoltserar med, men som ständigt utmanar mig att ifrågasätta mig själv och min omvärld. Det är jag henne evigt tacksam för.

Idag har vi firat hennes 8-årsdag. Hotellägarna hade satt upp ballonger och girlander utanför vårt hus, fixat tårta och en egen liten present. Enligt sed får Leija bestämma allt under sin födelsedag, från meny till aktiviteter. Istället för fiskbullar till lunch blev det carbonara – den kulinariska konserven verkar inte finnas i Thailand. Bad och en timmes fotmassage har förgyllt hennes dag, precis så som hon önskat.

2012 har onekligen varit utmanande. Fyllt av utmanande beslut och funderingar kring vad som är viktigt. Och jag gissar att 2013 blir minst lika roligt, utmanande och lika fyllt av solklara ”magkänslobeslut” som av beslutsvåndor. Och jag tänker att det är så livet ska vara. Jag vill inte ha det på räls, där min tågvagn färdas på samma sträcka station efter station.

Jag vill behöva brottas lite med mina beslut, men också uppnå tillfredställelsen när jag inser att ett beslut bara står fast tills man fattar nästa – och tidsrymden är ju faktiskt inte given. Besluten kan vara i år, månader, veckor,dagar, timmar. Det är inte tiden som avgör framgången för mig, eller min familj, det är lyhördheten. Och jag försöker lyssna så gott jag kan.

Någon lär ha sagt att det är ”mellan tonerna som musiken uppstår” och ”mellan orden som texten hittar sin innebörd”.  Det kanske är så – att det är mellan våra handlingar som livet gestaltar sig…

Imorgon ska jag fira det goda slutet på 2012 och de skälvande första minuterna på 2013 tillsammans med min familj och våra goda vänner som anländer på nyårsaftons morgon. Förhoppningsvis har de sovit på planet så de orkar skåla vid tolvslaget. Något nyårstal lär det inte bli, men förmodligen både en och annan tår – för att årsskiftet för alltid förblir magiskt.

Så ”ring in sanningen för oss som famla”, för oss som söker och försöker – jag tänker att det är något gott. Ett gott nytt år…