Den senaste veckan har jag i ett uppdrag haft anledning att jobba med ordet mod. Vad innebär ordet egentligen? Surfar man in på Wikipedia finner man, förutom en del pompösa beskrivningar, formuleringen ”Mod är att vara rädd men övervinna rädslan för att göra det som ska göras.”

Jag tycker att det är en ganska bra beskrivning just på grund av det lilla ordet rädsla. Om man inte är lite rädd finns det ju ingenting som kräver mod. Att man tar sig i kragen, skärper till sig, utmanar sig själv.

På vårt kylskåp har vi ett ord som kommer från en ask med Kylskåpspoesi. Jag städade bort de små magnetiska orden för flera år sedan men behöll ett – vilja. Jag tycker att det är ett av de bästa orden, mycket för att konsekvensen ofta blir en aktiv handling. Nedmonteringen av kylskåpspoesin sammanföll med att vi förlorade Lisa och jag minns att jag tänkte att ska jag hålla fast vid ett ord så är det ordet vilja. Viljan att gå vidare. Viljan att fortsätta.

Då, när vi så sakteliga började möta människor igen fick jag så ofta höra: ”Det där skulle jag aldrig klara…” Just då svarade jag nog inte så mycket – men så här snart fyra år senare så kan jag säga: ”Jodå, du klarar mer än vad du tror när du inte har något val…” Och så var och är det verkligen. Vi människor klarar av enorma påfrestningar när vi inte har något val. Och vi klarar rätt så mycket bara vi har viljan.

Nu under hösten, i samband med att jag slutat från ett bra jobb, med en bra lön utan att veta vad som kommer runt nästa krök har jag fått höra: ”Vad du är modig!”
Jag kan avslöja att jag inte alls känner mig särskilt modig. I ärlighetens namn känner jag mig till och med lite skraj då och då – jag vet ju faktiskt inte vad det blir av alla mina idéer och viljor. Och när jag tänker på det så är det ju inte i grunden mod som behövs. Inte heller är det mod som är motorn för att vi ska utföra något eller förändra något. Det som behövs är viljan att göra ett aktivt val.

Jag slutade inte på ST för att jag var modig utan för att jag ville. Jag ville göra något annat.
Jag utsatte mig inte för en riskgraviditet till för att jag var modig – jag gjorde det för att jag så förtvivlat gärna ville försöka få ett syskon. Jag är inte modig när jag säger att jag vill skriva en bok – jag tänker försöka för att jag vill berätta.

Ibland tror jag det är nyttigt att ställa sig frågan: ”Vad är det värsta som kan hända?”
Ofta kommer man faktiskt fram till – inte så mycket. Ofta handlar det kanske om att få ett nej. Jamen, gå vidare då. Försök igen. Och tänk om det blir tvärtom – ett ja! Tänk om.
Sedan är det nog så att mina erfarenheter både gjort mig mer orädd och mer sårbar i en konstig men bra blandning.
Jag har viljan. Vad vill du?