Kung Bore kom natten till igår, med besked. Vi vaknade upp till ett vinterland där bilspåren på gatan var nästan tre decimeter djupa. Och det fortsatte att snöa hela dagen. Krispiga snöflingor singlade ner från himmelen. Det är nästan magiskt att tänka på att ingen snöflinga är den andra lik. Att alla är unika.

Men snön gör mig alltid vemodig när den gör sin entré för säsongen. Den är så starkt förknippad med kvällen den 14 januari för snart fyra år sedan. Kvällen då Lisa kom.
Idag minns jag inte längre om det var den fysiska eller psykiska smärtan som var den värsta. Eller rädslan för själva ögonblicket när jag skulle få träffa mitt barn. Jag visste ju inte hur det skulle bli, vad som skulle möta oss.

Ögonblicket när hon kom ut blev magiskt på sitt sätt. Plötsligt blev det så stilla i rummet. Det var över. Nästan helt tyst. Det enda som hördes var våra och personalens andetag. Vår, barnmorskornas, undersköterskornas och läkarens stilla gråt.
Jag minns hur jag tittade ut genom fönstret och såg snöfallet. Det var så vackert. Senare på natten vaknade jag till med en massa ord virvlande i huvudet. Jag behövde skriva och ringde på klockan och bad att få papper och penna:

Vi ville prata med dig.
Dansa och skratta med dig.
Läsa sagor för dig och sjunga godnattsånger tyst i ditt öra.
Ramsor skulle bli vår dagliga ingrediens
lika självklart som att vi
skulle lära dig allt som livet har att ge.

Men du sov när du kom till oss.
Så lugn och fridfull, så självklar.
Det snöade den kvällen.
Och små fina flingor singlade ner från himlen för att möta dig.
Lisa, vår alldeles egen snöängel.

Leija var fyra år när hon förlorade sin syster. Som hon väntat… pratat och klappat på den stora magen. Att berätta för henne är bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hur ska man få en fyraåring att förstå det oerhörda? Förstå att den hon väntat på så länge aldrig skulle flytta in och bo med oss.
Många gånger tror jag dock att hon förstod det bättre än oss vuxna. På sitt sätt, med ett barns perspektiv. Hon hade så många tankar om var Lisa befann sig. Tankar som hjälpte mig vidare.

Vi är ute på baksidan av huset. Det har gått några veckor, kanske månader. Jag minns inte. Leija kastar sig ner i nysnön och börjar göra snöänglar. Fina, fina, en meter långa.

– Mamma, tror du hon ser det här? Om jag gör tillräckligt många?
Det svider i hjärtat, men jag försöker svara så glatt jag orkar:
– Säkert gumman, hon ser dem säkert. Jag hjälper till.
Svarar jag, faller baklänges och börjar sakta röra på sorgtyngda armar och ben.

Senare under den våren började det storma och regnet stod som spön i backen.
Det kommer så spontant:
– Mamma, jag tror att det är Lisa som gör vädret! Jag ska prata med henne… Snälla Lisa, kan du göra så att det slutar regna?
Hon lyfter sitt huvud mot himmelen.

Det är en bra tanke. Att vi har en snöängel som gör vädret. Jag håller fast vid den.
Liksom vid traditionen att göra änglar i snön, som en hälsning till himmelen.
Det är dags att dra på sig varma, tjocka kläder, och gå ut och trilla baklänges i trädgården.