– Det blir annorlunda när du får lite perspektiv, ska du se…

Hur många gånger har man inte fått höra de orden i olika sammanhang i sitt liv? Hur många gånger har du sagt dem själv? Men vad menar man egentligen?

Det var först när jag fick höra orden i samband med min dotters död som jag började fundera över perspektivens innebörd på allvar. Just då och där hade jag kunnat smälla till människorna som sa det, som vågade sig på att problematisera och psykologisera min tillvaro. Mest ville jag nog bara skrika rakt ut : – Jo, tack, ska vi byta? Försök gå en dag i mina skor så kan du få en glimt av mina perspektiv!

Men så säger man ju inte. Jag förstod ju att de bara ville väl. Ville erbjuda lindring med en mening som skulle syfta framåt. Men tyvärr, jag var inte mottaglig. Inte då. Och det skulle dröja lång tid innan jag insåg att mina perspektiv hade förändrats.

Jag gick där dag ut och dag in. Levde med min sorg, mina smärtsamma minnen av det som hade hänt och tänkte: det är samma, samma, samma. Inte ett skit har hänt, det gör lika ont, jag tänker samma tankar, inget är förändrat. Tills den dag när jag ett par år senare gick på en träff i stödföreningen Små änglar.

Det var höst, en kylslagen septemberkväll. Jag hade varit på dessa träffar tidigare, men den här kvällen kom att bli en avgörande vändpunkt. I föreningen har jag träffat fantastiska människor. Starka, kloka och som med sina ord delar med sig av sin historia. Egentligen skulle man ju inte velat ha träffat dem alls – eftersom vi alla helst sluppit de erfarenheter som gör att vi sitter där och fikar tillsammans. Men nu blev det inte så.

Var och en får tid att berätta sin historia. Jag berättar min. Och tar in andras. Det är inte förrän jag lyssnar till de nydrabbade föräldrarnas nattsvarta smärta som jag kastas tillbaka till det som varit min egen. Jag kastas tillbaka. Tillbaka.

Det är först då jag inser att jag inte längre befinner mig där. Mitt i sorgens vassaste brännpunkt. Min berättelse gjorde inte längre lika ont, orden hade inte längre samma klang. Min värld hade fått en annan färg. Och det var en befrielse att upptäcka det.

Perspektiv är ingenting man automatiskt har. De tar tid på sig och dyker inte upp förrän man har en jämförelsepunkt. Det är först då man inser att man inte längre står och trampar på samma ställe. Att man har förflyttat sig. Det är då nya perspektiv får en verklig innebörd.