Jag bär på en stor sorg som jag behöver göra upp med. Ett sorg-nystan som behöver trasslas ut så att trådarna går att använda till något annat.
Förlåt mig för alla gånger jag inte tagit emot beskedet om en ny graviditet med jubel. Gratulerat och hurrat. Men när du har sett ljusa stunder ända fram till studenten har jag sett hinder, mörka orosmoln och känt en iskall besvikelse.
Förlåt för alla gånger jag inte beundrat ditt nyfödda barn. Inte tittat ner i vagnen för att få se underverket. Men tiden var lång då jag inte orkade.
Förlåt mig för alla gånger jag verkat ointresserad. För alla gånger jag inte orkat delta i konversationer om hur fantastiskt allt är. Om härliga graviditeter, problemfria förlossningar där allt går som på räls. Du förstår, det gör inte det – inte i mitt liv.
Förlåt för alla gånger jag bitit av en konversation som kantats av allmänt vardagligt gnäll. Men ibland har jag haft svårt att stå ut med bristande perspektiv och blivit riktigt jävla förbannad. Förlåt för alla gånger jag blivit tyst av precis samma orsak.
Förlåt mig för alla gånger jag nekade att hålla i just ditt barn. Men jag kunde inte. Jag ville inte känna ett litet barns tyngd i mina armar igen utan att det var mitt. Och inte tyngden av ett dött barn. Utan lättheten av ett barn som lever.
Förlåt. Mig.
Du. Är. Förlåten.
Skulle vilja ge dig en riktig kram, men en här får duga. Kram.
Tack Birgitta.
Fångade nästan många av mina förlåt.
Fast jag måste nog skriva en om all oförståelse som visats mig, för den sårade den med.
Bra! Skönt att läsa! Tack o kram
Åh, jag blir alldeles tårögd. Så vidrigt jobbigt. Men det måste vara en så naturlig reaktion på det du varit med om.
Har börjat skriva kommentarer vid ett antal tillfällen tidigare men inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Orden räcker inte. Det blir liksom futtigt.
Så hemskt att ni behövt vara med om att förlora ett barn. Är så ledsen för er skull. Och samtidigt full av beundran över vad du nu gör med den kraft som ändå kommit ur detta. Inspirerande.
KRAM
Annika. Då säger jag tack för att du skrev din kommentar.
Inga ord är för futtiga. Det är föresatsen ”att” man vill säga något som räknas, inte hur eller vad. Ibland har den ordlösa kommunikationen från en medmänniska betytt mer för mig än de ordsvulstiga.
Kram.
Mycket fint skrivet. Tankarna och känslorna är svåra att hantera, det är ändå våra egna känslor som måste få uttryckas.