Jag har köpt ett gigantiskt pappersark i bokhandeln. Med röd tusch har jag skrivit datumet för när jag jobbade min sista dag och sedan fyllt på med ord i svart: ”sista dagen, champagne, blogg”… En bit längre upp finns ”oktober” nedpräntat med ord som ”början, landa, städa, röja, rensa…” staplade på varandra och sticker iväg likt en trädgren ut mot ena marginalen.

Min tanke är att pappret ska bli som ett slags dagbok över detta år då jag började sluta för att göra något annat. Jag tänker att jag vill minnas vad jag tänkte, hur det kändes, det som hände.

”November” lyser i rött. Sedan orden ”resa och lov”. Jag och äldsta dottern har rest drygt 200 mil med tåg på höstlovet så det har upptagit en del av tiden.

Idag är det måndag. Det enda ord jag kan komma på som motsvarar det jag känner är ”motstånd”. Ni vet ett sådan där dag när man går som katten kring het gröt och lyckas göra allt annat än det som var tänkt. Jag städar, plockar, läser, surfar, duschar, skriver om texten på en sångtext, flyttar om i några lådor, lagar god indisk lunch bara till mig själv. Lyxigt och nyttigt, javisst, men sen toppar jag det med att äta lite stenhård pepparkaksdeg från frysen som jag karvar av med en liten tandad kniv. Jodå, påhittigt värre… Kokar kaffe…

När jag tidigare skrev inlägget Hejdå och tack oktober gjorde jag en topplista om bästa grejerna som hänt. Listan avslutades med punkten tio där jag var glad över min riktigt roliga ”att-göra-lista” för november. Och det saknas verkligen inte sysslor… jag kommer mig bara inte för. Jag funderar stilla om orsaken ska stavas ”rastlöshet” eller kanske ”smekmånaden över”.

För lite så är det nog. Hittills har jag mestadels varit glad och upprymd över att jag våga ta steget. Känt mig fri, nyfiken över vad som ska hända härnäst. Bekymmerslös.

När novembermåndagen drog in som ett grått dis med minusgrader slogs en annan sträng an. En sån som inte riktigt svänger i takt med en själv. Dissonant. Ambitionen ropar: ”Spela fortare, öka tempot! Staccatto!” Medan kroppen mer vill ägna sig åt något slags legato-rörelser i adagio-tempo. Samtidigt försöker jag minnas det jag behöver öva på: tålamod,  vänta, inte ha för bråttom. Våga ha general-paus.

Det är ju bara det att jag vill svänga mer, dansa mer i mitt liv. I ett tempo där mina rörelser är perfekta till klockrena toner som skapar färgade harmonier.

Imorgon hoppas jag att kroppen vill spela annan musik. Tills vidare lyssnar jag på ett av de vackraste adagion jag vet, Adagio in G Minor av Albinoni.