I morse hade vi ett så kallat kvartsamtal på förskolan. Lykke fyller snart tre och ska byta till syskonavdelningen efter jul. Förutom planen för hur bytet kommer att gå till pratade vi om Lykkes vardag. Hur hon gärna sitter och samtalar med de andra barnen när de leker med annat (ibland utan att få svar men det verkar inte bekomma henne). Hur hon kan bygga stora mattor av plus-plus, hur hon pysslar om och byter blöjor på dockorna. Vi känner igen oss och jag tänker på hur hon hemma kallar sin docka Viktor för ”lilla gumman”.

Vi fick också reda på att hon då och då får utbrott. När andra inte gör som hon vill, när hon inte får som hon vill… Vår underbara pedagog berättade försiktigt att vi måste hålla samma linje hemma och på förskolan. Nappen är ett exempel. Den är med få undantag bannlyst där, men hur gör ni hemma?

Under samtalets gång känner jag plötsligt hur tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Och jag erkänner, det är nog jag som är boven i dramat. Jag curlar.

När vi förlorade Lisa var saknaden som en avgrund som inte gick att ta sig över. Ett tomt svart hål som var omöjligt att fylla. Jag minns hur jag låg på kvällarna och inte kunde somna. Rädd för att inte kunna somna, men minst lika rädd för att somna eftersom jag aldrig visste vad natten skulle bära med sig. En mardröm där jag gick igenom samma sak igen och igen.

Jag minns hur jag låg och höll om min mage. Den som nyss hade burit ett fullgånget barn och som i ett slag förvandlats till ett tomt skal. Jag intalade mig att mina händer läkte tomheten – den som värkte i varje fiber i min kropp.

Då och där hade jag kunnat göra allt för att få bli väckt om nätterna av ett barn med kolik. Jag ville så gärna få gå upp och vagga i gråten, få byta alla blöjorna om och om igen. Men jag fick inte – den möjligheten hade ryckts bort.

När Lykke kom till världen var hon vår livlina. Jag kände hur jag läkte lite varje gång jag fick byta hennes blöjor, tvätta en nedkräkt tröja, lägga henne till bröstet mitt i natten. Hur skulle jag någonsin kunna säga nej till detta barn? Varför skulle jag vilja? Hon fanns ju. Det spelade ingen roll om hon hade ont i magen, kräktes eller var orolig nätterna igenom av kliande vattkoppor. Hon existerade och det var allt som överhuvudtaget betydde något.

Så ja, jag har svårt att säga nej. Till nappen när den inte behövs. Till en extra bulle fast jag sa att det räcker med en. För att jag har ett barn att säga ja till. Jag vill ju ge henne allt.

Jag inser dock att jag har lite att jobba på. Snart tre år och på väg mot nya utmaningar. Lykke kommer förmodligen inte tacka mig för att jag lyder minsta lilla vink så det är nog bara att morska upp sig. Det behövs.

Gruppen Kent har skrivit en sång som för mig både är sorgen över Lisa och glädjen av Lykke:

Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag