När vi förlorade Lisa blev jag snabbt gravid igen. Knappt tio veckor senare visade den lilla stickan ett extra blått streck och jag minns hur jag sjönk ner på badrumsgolvet i tårar. Jag grät över att vi fått en livboj i det nattsvarta hav vi försökt hålla oss flytande i sedan den ödesdigra dagen då världen rämnade. Och jag grät av rädsla för vad en ny graviditet skulle innebära.
Vi visste redan från början att återupprepningsrisken var 10 procent. De kommande dryga 30 veckorna skulle bli en mental utmaning jag inte riktigt då kunde se vidden av, men som jag i efterhand kan blicka tillbaka på med både fasa och faktiskt också stolthet. Fasa för att det var en förskräcklig tid. Stolt för att jag inte blev galen på kuppen. Jag hade klarat mitt livs mentala utmaning.
Graviditeten följdes och planerades noggrant. Barnet skulle förlösas sex veckor för tidigt för att försöka minimera riskerna för att moderkakan på nytt skulle sluta fungera.
Det gjordes ultraljud på ultraljud, flödesmätningar och tillväxtkontroller. Vid tvåsiffrigt tappade jag räkningen och jag minns inte längre hur många vi faktiskt gjorde. Men det jag minns är hur befriande det var att gå därifrån efter varje kontroll. Och hur oron sakta men säkert började växa sig allt starkare igen. Hur jag tittade på klockan varje gång jag kände en spark, kanske skulle jag hinna upptäcka att något var fel om jag bara koncentrerade mig tillräckligt?
Två veckor senare var det dags för en ny kontroll och paniken hade byggt sig ett stort bo i kroppen igen, likt ett skatbo, omöjligt att se början och slut på de trassliga grenarna. Och så där höll jag på. I 34 veckor.
Efter ett tag började jag ägna mig åt så kallade ”magiska tankar”. Ni vet såna där som är helt meningslösa och bara skapar oro. ”Om jag tänker så här kommer det att gå bra… eller vänta, tänk om det är tvärtom…”
Efter ett tag insåg jag att jag måste sluta tro att mina tankars kraft skulle kunna påverka resultatet. Inte i det här läget. Däremot förstod jag att mina tankar påverkar mig i hur jag mår och vilket förhållningssätt jag har. Därför började jag ägna ganska stor kraft åt att försöka bryta de tankemönster som höll mig kvar i negativa spiraler. Ta en brottningsmatch med de icke-konstruktiva, acceptera dem för att sedan försöka skicka iväg dem.
Det där är ju inte så lätt. Att ändra hur man tänker. Det är lätt att resignera och stanna kvar i ”jag kan inte hjälpa hur jag tänker”, tankar är ju tankar. I viss mån brottas jag nog fortfarande. Men med ett annat perspektiv och mer lugn.
Förvissad om att det går. För jag vet.
Lite ledsen med tanke på varför du vet. Men ja, du vet. Kram.
Kram.
Beklagar er förlust av Lisa =( Vi förlorade våran son Leo i v 38. den 19 Septemeber 2012. Vi vill så gärna skaffa ett syskon ganska snart.Känns bra att läsa hur det varit för er andra som förlorat er ängel å sen skaffat fler barn.Jag känner att sorgen är större än rädslan att försöka igen.Men jag kan tänka mig den oro man kommer känna inför nästa graviditet.Därför skönt att få läsa hur andra upplever det. Kram Linda
Linda. Jag beklagar djupt er stora sorg. Att ge sig in i en ny graviditet var en självklarhet – ett beslut som formulerade sig snabbt, bara ett par veckor efter att Lisa dog. Även hon dog i v 38 och det är ju bedrövligt ofattbart, de är ju så nära mållinjen… Jag önskar er det varmaste lycka till. Kram
Birgitta, du skriver fantastiskt bra. Samtidigt som jag blir klump-i-magen-ledsen av din text kan jag inte låta bli att fastna för ditt sätt att uttrycka dig. Du är duktig och den här gamla svenskfröken är imponerad!
Kram till dig.
Tack Helene! Det glädjer mig att du tycker jag skriver bra. Det är så länge sedan jag skrev. Jobbade som reporter till 2007 och skrev då var och varannan dag, men mest nyhetstexter så klart. Det här är ju något helt annat och som jag länge tänkt skriva, så det känns bra att äntligen sätta ord på alla tankar.
Du präntar det jag o många m mej tänkt/tänker…… Fascinerande så det förslår!!! Kram
Tack!
Hej!
Oj, vad jag kände igen mig i vad du skrivit. Utmattad och stolt, precis så kände/känner jag mig.
Kram på dig och tack för att du delar med dig!
Tack Linda. Ja, är det någonting man lär sig under en sådan här förlust så är det att känslor kan vara flera på en och samma gång – ibland på smått obegripliga sätt. Kram.
Va bra du skriver. Och sant. Tanken har en enorm kraft. Så starkt av dig att bryta mönster i en sådan situation. Jag tycker själv att det är otroligt svårt att ändra hur jag tänker. Har alltid tyckt att tavlor/posters osv med ”kloka ord”/uttryck (typ ”fånga dagen”) är lite töntigt men har faktiskt börjat kladda ner lite visdomsord till mig själv här och var och märkt att det fungerar. De får mig att le! 🙂
Tack Annika och vad roligt att du hittat hit. Det är svårt att ändra sina tänkesätt. Man får ta små steg i taget och hitta sätt att påminna sig när man glömmer och samtidigt inte göra för stor affär av att man misslyckas. Post-it funkar fint och tycker du att det är tönt-varning så kan du ju alltid ha en hemlig lapp i jeansfickan – den är också bra. Och ler du av bara farten så – hurra!
Jag har sagt det förut och säger det igen: läs Stephen Covey – De 7 goda vanorna. För mig var det de bäst investerade timmarna i mitt liv.
Tack för att du påminner, Sven. Jag ska verkligen ta mig tid att läsa den.