Det har nu gått drygt ett år sedan jag klev ut från Sundsvalls Tidnings redaktion och skrev mitt första blogginlägg. Då hade jag inga föreställningar om hur mitt liv skulle se ut idag. Jag ville bara vidare, göra någonting annat. Tänka efter. Känna efter. Pröva och ompröva. Och det har jag gjort. Men jag har långt ifrån hunnit med allt det som jag trodde att jag skulle göra på 365 dagar. Inte alls. Till viss del kan jag känna besvikelse – över att det inte blev ”mer”.
När jag backar tillbaka och läser mitt första inlägg hittar jag tre punkter som jag sa att jag skulle ägna tid åt:

• Ett: Tänka efter noga hur jag vill att mitt liv ska se ut – det är liksom för kort för att inte tas omhand med eftertanke.
• Två: Skriva mer.
• Tre: Ge mig ut i nya sammanhang.

Och jo då, jag har ägnat mycket tid åt alltihop.
Att hitta tillbaka till skrivandet har varit en glädje som stundtals har inneburit en pirrande känsla i magen. Plötsligt har fiktiva figurer börjat leva sina egna liv, pockat på min uppmärksamhet, tvingat mig till tangentbordet. Framför allt under våren och sommaren har jag börjat på en handfull olika berättelser, i nuläget till synes utan struktur. En kriminalhistoria här, en historisk berättelse där, en samtidstolkning i ett annat dokument. Ibland tänker jag att jag borde bestämma mig för en av dem. Andra stunder låter jag det bara vara och skriver både här och där, allt eftersom, och tänker att tiden och inspirationen får utvisa vad det blir. Bara för att det är roligt.

Det viktigaste har nog varit att återerövra tiden med familjen. Det har varit lika delar välgörande som utmanande att tillbringa så mycket tid med våra barn. Jag och tjejerna har nog aldrig varit så i luven på varandra som under det här året. Ändå tänker jag att det kanske är det som kittar oss samman i slutänden. Att all tid räknas. Vare sig den är rolig, jobbig, bråkig, ledsam, tjatig, gnatig, slö eller fylld av energi.

Först tänkte jag att detta inlägg skulle bli en summering av detta år. När jag funderade vidare insåg jag att jag inte ville. För hur summerar man egentligen sitt liv på ett bra sätt? Ett sätt som är rättvisande mot alla ens drömmar, besvikelser och förhoppningar när man samtidigt är mitt upp i dem?
Att summera skulle kännas som att samtidigt sätta punkt. Och det vore bakvänt när jag innerst inne känner att jag bara har börjat. Odet enda jag vill är att fortsätta. Med allt.