Den första riktiga nattfrosten skänker mig alltid ett visst lugn. Även om jag bävar inför kylan, mörkret och stelfrusna fingrar är det något speciellt med den första frosten. Redan när jag slog upp ögonen och såg morgonljuset strila in bakom mörkläggningsgardinen visste jag att det varit kallt. Ljuset ser annorlunda ut i kylan. Liksom skirare och genomskinligare.
Ute har bilens rutor ett tunt lager is och vi hjälps åt att skrapa samtidigt som vi fryser och stampar fötter. Min yngsta dotter har pratat om hur mycket hon längtat efter vintern och stirrar imponerat på den frusna gräsmattan. Jag ler och tänker på hur de silvervita grässtråna som stelnat under natten alltid får mig att vilja göra gångar i gräsmattan. Såna som jag själv trampade upp och sprang i som liten. Runt, runt i något slags jagis.
Den korta promenaden från parkeringen till jobbet känns vilsam. Solen gnistrar i rimfrosten längs järnvägsrälsen. Himlen är lika klarblå som en sommardag, men ändå skarpare på något sätt. Det är som om tillvaron har saktat farten lite och världen runt omkring stillnat. Jag älskar just den känslan. När upplevelsen av det som sker runt omkring mig skänker närvaro. När jag hinner uppfatta iskristallerna på paradisäpplenas grenar. När jag hinner höra det krispiga kraschandet när skon gör hål i en vattenpuss som frusit till is.
På ett par timmar är det borta och en strålande höstdag tar vid. Tempot återgår till det normala och dagen passerar som den brukar. Ända tills nu. Temperaturen har fallit på nytt och termometern visar på två grader. Min äldsta dotter kommer hem sent och ropar redan i hallen: – Mamma, kom och titta! Det är norrsken!
Själv sitter jag och nattar den yngsta. Veckobrev ska kollas, gympapåsar packas…
-Vad fint! Jag tittar sen…
Trekvart senare sjunker jag ner i soffan. Båda barnen omstoppade. Jag gäspar trött och utan energi. Redan med fokus på morgondagen. Sakta gör sig känslan från morgonen påmind. Tillfredsställelsen att hinna se och uppleva min omgivning.
Låser upp ytterdörren, hoppar i mina röda träskor, klapprar nerför trappan och ut på gatan. Vänder blicken mot himlen. Sluter ögonen och öppnar dem igen. Det är enastående. Som om gigantiska strålkastare skickade upp sina ljuskäglor över det djupsvarta himlavalvet. Jag står en stund och bara andas. Känner kylan bita i mina kinder. Och glädje över att jag gick ut.