För inte så länge sedan träffade jag en gammal vän och hennes föräldrar.
Vi kom snabbt att samtala om papperstidningens vara eller inte vara. Hennes pappa konstaterade att han nog ändå vill ha ett fysiskt exemplar att bläddra i, samtidigt som han med besvikelse konstaterade att morgontidningen blev allt tunnare och tunnare:
”Jag kanske är den sista generationens tidningsläsare… Fast vem är den sista generationen? Hur ung kan man vara för att vara det? Jag har liksom alltid känt mig som den sista generationen…”

Kommentaren väckte muntra skratt kring frukostbordet. Frukostfrallor breddes och kaffekoppar fylldes på, kantade med berättelser om hur det som inövats inför en repmånad blivit inaktuellt redan innan själva övningen skulle börja.

Men, frågan är onekligen intressant. Hur ung kan man vara för att tillhöra den sista generationen? Vi har väl alla, som har några levnadsår på nacken med tillhörande perspektiv, då och då känt oss som den sista utposten för den sista generationen?
Jag har gjort det i alla fall. För ibland känner jag mig inte alls särskilt ung. Eller tja, inte direkt gammal heller men mest bara som om jag inte förnyar mig.

Jag lyssnar fortfarande på samma musik som jag gjorde för 15 år sedan och har extremt dålig koll på nya stjärnskott.
Jag har ungefär samma frisyr med lite variation genom åren. En annan färg eller ett par centimeter kortare.
Jag har inte revolutionerat min klädstil och förstår inte alltid modenyckerna… Och jag är fortfarande lite småsnål när det gäller klädköp.
Jag gillar teknik när den funkar men hatar den när jag inte förstår mig på den vilket jag inte alltid gör.
Jag tycker fortfarande att ER är den bästa sjukhusserien ever…

Känns ju liksom lite ”nittio”.
Nåväl. Jag kanske faktiskt är den sista generationen av en del fenomen. Och i vissa lägen en stolt sista utpost. I andra försöker jag blunda och förnya mig.