För två månader sedan gick jag en ledarskapsutbildning som heter The Human Element, THE. Jag inkvarterade mig på Lotsstugan utanför Härnösand måndag morgon tillsammans med fem personer jag inte träffat tidigare. Sedan var vi där för att under fem dagar från tidig morgon till sen kväll titta på oss själva och varandra.
Jag har nog aldrig lärt mig så mycket på en vecka. Ovärderlig kunskap som inte skulle vara ovärderlig om den inte omvandlats till djupare insikter. Och det fick jag med mig många.

Teorin har utvecklats av Will Schutz och utgår ifrån tre olika dimensioner, våra beteenden, våra känslor och våra ”själv” – det som är vårt innersta. Kopplat till dimensionerna finns människans behov av att tillhöra, kontrollera och av öppenhet. Där har vi alla mer eller mindre behov av dessa och våra preferenser avgör vad som är öppenhet för mig och öppenhet för dig. Hur mycket vill jag tillhöra en grupp och vilka behov har jag av kontroll?

Hela veckan byggde på teori som varvades med övningar och ”tester” där vi skulle skatta oss själva och varandra utifrån de olika dimensionerna. Därpå följde fördjupade tester och feedbacksamtal. Det var roligt, intensivt, utmanande och bitvis väldigt tungt. Så länge man rörde sig i de två yttersta dimensionerna, beteenden och känslor, var det ganska ofarligt. Men när vi gick in i den sista dimensionen om vårt innersta var det ingen som lämnades oberörd.

Plötsligt såg jag mönster hos mig själv som jag inte tidigare hade sett och hur de på ett tydligt sätt hängde ihop med både mina känslor och beteenden. Jag förstod hur mina försvarsbeteenden kan sätta käppar i hjulet för mig i mina relationer. Att våra försvar styrs av rädslor som är kopplade till våra behov av att just tillhöra, kontrollera och att vara öppna. Ju längre veckan gick desto mer skalades av och desto tydligare blev det: Jag ser världen genom mig själv. Givetvis har jag förstått det sedan långt tidigare, att vi alla ser saker och ting på olika sätt beroende på vad vi har med oss i bagaget. Men det THE gjorde var att koppla ihop det med hela kedjan av hur vi människor är. Våra beteenden, våra känslor, våra rädslor och vårt innersta.

I teorin pratar man om röda och gröna förhållningssätt. Med större förståelse kring mina egna och andras preferenser kring behov av att tillhöra, kontrollera och vara öppen kan jag lättare vara ”grön”. När jag är ”röd” stelnar jag i mina preferenser och styrs av rädslor och försvar. När jag är ”grön” ser jag att ”jag ser världen genom mig själv” och förstår också till fullo att även andra gör det och försöker kommunicera och agera utifrån den utgångspunkten.

Det är häftigt att reflektera över vad betydelsen av egna val verkligen innebär. Att jag har möjlighet att välja rött eller grönt öppnar nya möjligheter. Att andra människor kan göra lika dant innebär tydliga avgränsningar av vad jag har möjlighet att påverka och inte. Det blir både lättare och svårare på samma gång. Effekten kan både blir en lättnad och en frustration.
Sedan kursveckan har jag flera gånger hamnat i situationer där jag använt mig av mina nya insikter. Ibland med framgång, ibland med mindre lyckat resultat. Skillnaden idag är att jag vet hur jag ska ta mig an det mindre lyckade resultatet och förstår (om jag är riktigt sann mot mig själv) att struntar jag i det bygger det på mina egna rädslor och föreställningar.

Igår kväll diskuterade jag och min man vad mod är ur ett mer filosofiskt perspektiv. Vad är det som driver mod? Och vad är det som gör att man inte vågar i vissa situationer?
Jag tänker att mod också kan komma i två färger. ”Rött” mod kan framtvingas så att vi agerar utifrån våra rädslor och försvar. Medan ”grönt” mod är något helt annat. Det är när man i olika situationer väljer att vara sann mot sig själv och gör det med respekt både inför sig själv och andra. Då är man modig på riktigt.

Jag försöker nu orka vara modig att utforska mig själv och inser att det kräver träning.
Jag ser världen genom mig själv.
Och mina ögon har sedan två månader blivit väldigt känsliga för grönt.
Lyssna gärna på Barbro Hörbergs version.