Så är jag där, dagen jag väntat på, som jag visste skulle komma.

Efter elva år, tre månader och en vecka gick jag i eftermiddags ut från dörrarna till Sundsvalls Tidnings redaktion. Datorn rensad, autosvar på mejlen med hänvisning till chefredaktören, den lilla turkosa passér-pluppen inlämnad.

Känslan är overklig och det har nog aldrig tagit mig så lång tid att gå genom redaktionslandskapet och säga hej då i slutet av en arbetsdag som nu i eftermiddags.

Dörren smäller igen och hur mycket jag än skulle vilja kan jag inte bara vända mig om och fiska upp ”pluppen” som den kallas och trycka den mot nyckellåset. Invänta blippljudet och öppna dörren. Jovisst det går att knacka på, men det är ju inte så det är tänkt.

Tanken är att jag ska göra något annat. Beslutet att sluta kan liknas vid ett pussel. Små små delar av ett 500-bitars har över lång tid fogats samman.

Som jag skriver i högerspalten under avsnittet ”varför skriver jag” handlar mitt beslut om förhållningssätt och den egna förmågan och viljan att ta ansvar för sin egen framtid. När jag förlorade min dotter rämnade världen. Jag jobbade som nyhetschef där man ständigt är i hetluften, där besluten måste fattas på studs, där man alltid utsätter sina beslut för granskning – från medarbetare och läsare. Frågorna formulerade sig blixtsnabbt: Kommer jag vilja fortsätta med det jag gör? Kommer jag kunna? Hur ska hantera en ganska svart-vit nyhetsjournalistik när jag själv har förstått att livet handlar om långt många fler nyanser på en gråskala?

Det var några pusselbitar av de 500 – resten kommer från annat håll, i en värld full av förändring. Men det var där det började, den 14 januari 2009 när hela livet ställdes på ända.

Den här bloggen kommer att handla om dessa pusselbitar. Om hur jag förhållit mig till att livet förändrades utan att jag själv bett om det. Hur jag idag, snart fyra år senare kan se saker och ting ur ett nytt perspektiv. Jag kommer att berätta om vad som hände och hur det påverkade mig, som person. Men jag kommer också skriva om andra saker, om jobbet, om ledarskapet, om förändringsprocesser på en arbetsplats. Kort och gott mina erfarenheter. Och vad jag ska göra av dem. Och var det landar vet jag inte skrivande stund.

Men lite vet jag. Den närmaste framtiden tänker jag:

• Ett: Tänka efter noga hur jag vill att mitt liv ska se ut – det är liksom för kort för att inte tas omhand med eftertanke.
• Två: Skriva mer. De senaste fem åren har jag jobbat som chef varpå skrivandet kommit i skymundan. Jag kommer skriva här på bloggen, men också våga satsa lite för att se vad det ger. Bara för att det är så himla kul.
• Tre: Ge mig ut i nya sammanhang – jag brinner ju för det här: människor, förändring, kommunikation och ledarskap.

Och ja, jag vet att den här bloggen ser ut som vore den nyss uppackad från WordPress – det är helt riktigt. Men det är liksom det som är en del av andemeningen. Min väg börjar här. Jag tänker att jag kommer få lära mig en hel del eftersom, allt från bloggverktyg till eget företagande.

”Stylad” blogg eller ej, jag gillar symbolik så jag ville börja idag. Efter som idag är dagen då jag började sluta för att göra något annat.