Jag sitter i en lägenhet på Stora Essingen hos min gamla vän Ingrid Sundberg. Hon är en förträfflig värdinna som brukar bjuda på nygräddade frukostbullar och bara det gör ju att man vill krypa ner i hennes bäddsoffa när man är i huvudstaden.
På ett köksbord med storblommig 70-talsduk står två bärbara datorer. En är min, en är hennes. Vi säger inte så mycket, var och en jobbar med sitt. I går kväll la Ingrid ut följande meddelande på Facebook:
Varsin dator, en flaska champagne och musik. Härligt med gamla vänner på besök, man behöver ju nödvändigtvis inte prata med varann!
I kommentarsfältet dök det strax upp en kommentar som konstaterade att ”känner man varandra tillräckligt väl vet man ju ändå vad den andra kommer att svara på allt man kan tänkas säga”. Är det verkligen så? Jag vill inte riktigt tro det.
För mig är kommunikation hopkopplat med att vara nyfiken. En nyfikenhet för att förstå andra människor. Hur de tänker, känner, upplever, tolkar saker som sker. Wikipedia beskriver kommunikation som ett medel att skapa delad förståelse och att utan den skulle samarbete inte vara möjligt.
Jag tänker att samarbete finns på så många nivåer i våra liv. På jobbet, med våra vänner, våra älskade, våra barn. Ibland har jag hört människor lite slarvigt säga: ”vi känner varandra så bra så vi behöver inte prata med varandra, det är så praktiskt”
Å jag vill bara svara; skitsnack! Jag tror att kommentarer som den bara är ursäkter för att man kanske inte har något att prata om, men inte riktigt vågar inse det. Sedan behöver man väl nödvändigtvis inte prata ihjäl varandra genom att sitta och tjattra i tid och otid. Men, pratar vi inte med varandra kan vi inte samarbeta med vare sig kollegor, vänner, äkta män eller barn. Och hur kul skulle vi ha det då? Och hur skulle våra liv fungera?
Därför tänker jag nu fälla ner locket, gå ut i köket och hämta en kopp kaffe till Ingrid för att ha ett samtal IRL eller AFK som det numera heter.