Den känns lite som en cirkusvagn vår ”saleng”. En trehjulig moped med påsvetsad soffa med brandgul hörnsoffa i galonklädsel. Delar av stålchassit hade målats orange strax innan vi anlände vilket märktes när Leija satte sin ena sandal på kanten.

Bland de första frågorna vi ställde var hur ormläget var här i Huay Yang. (okej jag har fet ormskräck…) ”De finns men det är sällan man ser dem” svarade vår svenska guide. Andra dagen på plats (i söndags) åkte vi på en liten rundtur för att få koll på hur samhället ser ut. Vi hann en kilometer innan vi fick väja för en nyss påkörd alldeles purfärsk grönaktig reptil.

Sedan dess har jag kollat runt lite. Massören påpekade att de visst finns och att man kan ta det ”hyfsat lugnt” med de gröna men akta sig för de svarta… Jojo!
I dag var det skolstart och bland det första Leija fick lära sig var, var man får gå och inte på området. Och att all närkontakt med djur är förbjudet. Oavsett om det är hundar, katter, insekter eller ormar. Barnen får inte lyfta på några stenar och absolut inte stoppa ner händerna i några hålor i marken. Pedagogerna är tydliga och noggranna i sina instruktioner. När Leija summerade dagens lärdomar var det förutom det thailändska ordet för måndag (wan djan) vetskapen om att det finns två slags tusenfotingar här där den ena kan bli rejält stor som en underarm på en vuxen människa och är giftig som en skorpion.

Upptejpat i klassrummet på väggen bland viktiga telefonnummer finns ytterligare en lapp med instruktioner om vad man gör vid ormbett. Klar är att det är olika handlingsplaner för olika ormar. Min blick fryser vid ordet kobra och att serum måste ges inom 15 minuter. Tack och lov står det var det finns att hämta.

Den smått makabra och nästintill knasiga detaljen, att man helst ska ta ormen med sig, orkar jag inte fundera på. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över var personalen förvarar sin orm-machete… Själv skulle jag inte visa någon nåd… om jag överhuvudtaget vågade mig fram.

Lykke har snabbt snappat upp instruktionerna och tränar hej vilt genom att med varnande tonfall utbrista: ”Hund, hund, hund!”
Stundtals är vägarna både gropiga och guppiga och med glada hejarop försöker hon coacha Pierre: ”Hål, hål, hål! Gupp, gupp, gupp! Kör mer slalom pappa!”

Rakt över gatan utanför vårt villaområde finns en liten shop där det går att handla diverse förnödenheter såsom bensin upphällt litervis i gamla cocacola-flaskor. När det efter en kort promenad är dags att gå över gatan för att köpa glass utbrister Lykke: ”Ingen buss, ingen bil, ingen orm!” Varpå jag svarar: ”Det är bra Lykke att du kollar var du sätter fötterna”.

Nöjd över responsen fortsätter hon på samma tema: ”Ingen buss, ingen bil, ingen TIGER!”
Nåja, vi får väl se…