Hon kurar med ryggen mot min mage. Andhämtningen så lugn och trygg. Hennes sockervaddshår kittlar mitt ansikte. I flera år har jag väntat på att det bebismjuka håret ska försvinna och ersättas av nytt som inte tovar sig lika lätt. Men det gör det inte. Imorgon fyller hon fyra och sockervaddshåret har bildat små dreads bak i nacken. Vår Lykke.

Vi har peppat henne sedan i somras att när man fyller fyra så slutar man med napp. För det har tandläkaren bestämt. Typ…
Och i går gick vi till nappträdet och hängde upp napparna i ett turkost band. Lykkes två fick sällskap av säkert hundra andra som hängde längs granstammen.
Att få henne att somna blev en kamp. Hon var arg, frustrerad och deklarerade ilsket med gråtande stämma att hon ”var hemskt dålig på att blunda”. Det gick inte. Ända till storasyster kom och kröp ner. Med sig hade Leija en kudde som hon sa var en speciell ”kramkudde”. Om Lykke tryckte på den på mitten och kramade den och blundade skulle hon alldeles säkert somna.
Lykke lugnade ner sig, gjorde som Leija sa och somnade snart vid sin systers sida. Då hade jag hållit på i en och en halv timme utan resultat.

Omtänksamma, fina Leija som tar ansvar. Kanske för stort ansvar.
Snart sov de båda sida vid sida. Leija som blir nio i december och Lykke som fyller fyra imorgon. Fyra år.
Lykke blir lika gammal som Leija var när hon förlorade sin lillasyster. När Lisa dog i magen hade Leija precis fyllt år och veckan innan haft sitt fyraårskalas.

Jag ser på mina döttrar och känner en blytung sorg och en orättvisa utan gräns.
Minnen som flyter upp till ytan. Att behöva förklara för sin fyraåring att den syster hon längtat efter inte kommer att komma är bland det svåraste jag gjort. Svårt för att det inrymmer så mycket orättvisa.
Att se henne hålla sin döda syster i famnen och berätta en ramsa ännu svårare.
Att se henne försöka muntra upp sina två föräldrar i djup sorg om möjligt ännu svårare.
Det ska nämligen inte en fyraåring behöva hantera.

Leija fyra år i januari 2009. Så oerhört stark mitt i sårbarheten.
Lykke fyra år i morgon. Så stark och tack och lov fortfarande omedveten om hur sårbara våra liv kan vara. Att bara tänka tanken att hon skulle behöva utstå samma smärta och orättvisa som Leija gjorde i samma ålder får mina ögon att tåras. Får mig att må illa av maktlöshet eftersom jag alltför väl vet vad vi får styra över och inte.
Jag ser på mina döttrar och känner den varmaste av kärlekar. Stolt över att vi finns där tillsammans. Med vår styrka och sårbarhet. Sida vid sida.
I morgon bitti ska vi äta tårta till frukost.