Idag är min första måndag i mitt nya liv. Och i mitt nya yrkesliv.
Huset ser ut som skit. Helt ärligt. Hallen är belamrad, smutstvätt ligger i drivor, pappersåtervinningen svämmar över, tre ouppackade resväskor ståtar i vardagsrummet, på diskbänken ryms inte en kaffekopp till.

Sista veckorna har varit fyllda med en massa aktiviteter, både måsten och roliga saker. I onsdags lämnade vi röran för att åka till Eskilstuna och fira min pappa som fyllde 70.
I morse påmindes jag åter igen om hur bedrövligt det är att åka bort i tron att det nog inte var så farligt. Jo jo.

När barnen väl var lämnade skulle jag så sätta igång. Det är bara det att jag är en människa som gillar när saker och ting är organiserade, jag gillar struktur och ordning. Jag tänker liksom bättre då. Om jag ”feng shuiar” lite brukar det som känns svårt lösa sig automatiskt.

Jag började redan i somras med att röja ur ett rum i källaren där det är tänkt att jag ska ha mitt kontor. Trots att jag började i tid blev det aldrig riktigt klart, så nu står jag där med ett hus i röra och utan arbetsrum…

Innan jag slutade på ST passade jag på att be några kollegor om feedback enligt en enkel variant av 360-gradersmodellen. Den går ut på att man ber fyra personer i sin omgivning ge en feedback på olika saker, exempelvis styrkor men också sådant som man borde göra mindre av i sitt liv. (Vill du se hur man gör klicka här: 360-graders feedback.)

En av dem jag frågade svarade:

Jag tror att du ska försöka organisera lite mindre. Det är så lätt att bara flytta runt pärmar, både fysiska och mentala – då riskerar det att bli lite gjort.

Med detta översatt till idag borde jag alltså fokusera mer på det som ska göras mindre på det som stör runt omkring. En rejäl utmaning när man skulle behöva ägna en arbetsvecka åt att storstäda.

Jag har nu beslutat mig för att de närmaste veckorna måste få bli en kompromiss. Jag städar, gör klart arbetsrummet och tillåter mig själv att organisera det tills jag är nöjd, mot att jag också skriver några timmar varje dag.

Ordet kompromiss har en ganska trist klang. I betydelsen ligger ju att man avstår något för att vinna något annat, att man går halva vägen. Jag tror inte att det behöver vara så. Att kompromissa kan vara något positivt, det kan hjälpa oss att komma vidare när läget är låst. När man inte kommer vidare på jobbet, på hemmaplan eller med sig själv.

Nu ska jag flytta några fysiska pärmar. De måste liksom väck för att jag ska få plats med nya. Sådana jag verkligen behöver.