Jag sitter i mitt blivande arbetsrum i källaren och brottas med papper. Jag behöver mer förvaringsyta så jag har bestämt mig för att riva ur en bokhylla och se vad jag kan slänga. Vid en första anblick ser det ut som en hel del. Där balanserar böckerna om Grekisk litteratur ovanpå Europeisk lyrik. Giddens Sociologi tronar överst i stapeln av Moderna samhällsteorier och andra titlar jag inte minns särskilt mycket av. Kommer jag läsa dem igen? Troligtvis inte, så de förpassas till en låda att arkivera längre in i källaren.
Nästa hög ser ut att vara mest pappersskräp, men jag tar mig en titt – för säkerhets skull.
Under en kvittopärm och några oöppnade orange kuvert finns en skatt jag inte kände till. Tre sammanbundna a4-böcker med min äldsta dotters namn på. Svenska, NO-SO och Jag-boken från förskoleklass. Ett leende sprider sig över mina läppar när jag läser hennes nedplitade versaler:
Bofinken komer i mars den är en av våra vanligaste fåglar. Bofinken äter frön ok insekter den bor i vestra eropa på vintern. På varma vintrar kan den stana hos oss. Den tyker de är mysikt hos oss…
Hon har ritat också. En hona med förklarande text att det är just det, eftersom den inte är röd på magen.
Mitt leende har omvandlats till en klump i magen. Tårarna letar sig fram i mina ögonvrår. Jag läser om staren, vårt skelett och matsmältningen. Med röd penna har hon dragit streck som visar var tjocktarmen och levern sitter. Ordet ändtarm har sin pil till bildtarmen men ändå, det är så fint alltihop. Och jag har aldrig sett det.
Fördämningen har nu brustit så jag fortsätter gräva, bläddrar i gamla album jag glömt bort. Ser bilder på mig själv som jag såg 1999 och gråter ännu mer. Tänker att den jag var då inte är samma person som i dag. Kärnan är samma men det är så mycket som har hänt.
När Leija slutade förskoleklass hade jag börjat jobba igen efter föräldraledigheten med Lykke. Och jag hade jobbat mycket. Under det halvår som jag hunnit avverka på jobbet hade jag ansvarat för ett litet nätt projekt om att göra om utseende och innehåll av Sundsvalls Tidning. Ett projekt som innefattade tryckeri, innehållsdiskussioner, layout, mallar, annonsavdelning, marknadsavdelning och redaktion så visst, jag kan ursäkta mig med att jag hade fullt upp.
Förmodligen hade min man plockat hem alla arbeten Leija hade gjort i förskoleklass och det var säkert tänkt att jag skulle titta på dem, hänföras och beundra. Men det blev aldrig av. Inte förrän nu, en regnig dag i oktober, ett och ett halv år senare.
Jag lägger varsamt skolarbetena åt sidan, torkar tårarna och bestämmer mig. Jag vill inte hitta undanstoppade arbeten mina barn knåpat ihop flera år senare för att jag inte har haft tid och ork att skaffa mig vetskap om dess existens. Det är inte så jag vill leva mitt liv, och jag tänker att dessa bortglömda pappershögar är ytterligare en av mina pusselbitar. Pusslet som lett fram till att jag ”började sluta”.
Jag tänker inte lova. För löften blir bara tomma om de inte hålls. Men jag tänker försöka. På allvar. Och det är gott nog.