Det låter kanske motsägelsefullt, men för mig är det inte samma sak. Till mitt senaste inlägg Okända pappershögar och bortglömda minnen fick jag en intressant kommentar av en god vän, Sven Rikner. Han skriver så här:

En sak skriver du tycker jag är intressant ur ett framgångsperspektiv. I näst sista stycket skriver du att du bestämmer dig för att det inte skall hända igen. Och allra sist skriver du att du inte kan lova något. Vad tycker du att bestämma betyder för dig? Är att bestämma egentligen ett önskemål och förhoppning? Jag brottas med det mycket då bestämt inte är bestämt egentligen. Bestämt borde vara orubbligt… ”Jag har bestämt mig att göra klassikern” Då finns inget alternativ. Att bestämma sig på riktigt känns så skönt för då vet man att man kommer att lyckas.

Förutsatt att man har vissa grundläggande egenskaper som människa och är hyffsat uthållig i det man företar sig tänker jag så här.

• Vi bestämmer oss för något vi vill uppnå: exempelvis jag vill genomföra klassikern. Sedan börjar vi träna och drar på oss värsta skadorna för att knäna höll inte för att springa i tre mil på grund av någon okänd faktor vi inte kände till. Hur ska man tänka då? Ska jag fortsätta envisas eller ska jag förändra min målbild och prova på lerduveskytte istället? (Ett väldigt enkelt exempel men ändå)

• Vi lovar vår blivande make/maka att ”vara dig trogen, till döden skiljer oss åt”. Det är ett jättestort och fint löfte, men rätt så skitläskigt när man tänker på det mer i detalj. För vad betyder det? ”Jo visst”, muttrar någon över en seg lunch ”jag kanske inte älskar henne längre, men nu har vi ju barn och hus och billån…” Ett ganska stort svek på ett löfte, kan jag tycka.

Jag läste en intervju med Mark Levengood för flera år sedan där han resonerade om vikten av att välja om varandra. Att faktiskt våga ställa sig frågan en gång om året: vill jag fortsätta leva tillsammans med den här människan jag vaknar upp bredvid varje morgon? Blir svaret ja, är det underbart. Blir svaret nej, har man en del att ta itu med.

Jag har alltid samlat på tankar. Jag klottrar ner dem lite här och var när de dyker upp och på baksidan av ett kvitto från en bokhandel i Eskilstuna hittar jag det jag söker. Kvittot är daterat 8 mars 2002 och jag har tydligen inhandlat Tsatsiki och morsan, vem boken var till har jag glömt. På baksidan står det:

Det som känns bra kan få oss att nå mycket längre än vad vi någonsin väntat oss. Tricket är att lita på sin intuition och ha en förmåga att ändra sina mål. Att göra aktiva val.

Ur ett framgångsperspektiv tror jag att det är viktigt. Vi är och presterar bra när vi mår bra. När vi ger oss in i något kan vi omöjligt veta vilka vägar detta kommer att ta. Målet vi hade när vi bestämde oss för att satsa på ett visst jobb, kanske var rätt då. Sedan förändrades våra ambitioner, värderingar och kanske även omgivande förutsättningar. Då är det läge att värdera om sina beslut och de mål man trodde att man hade.

Är det ett misslyckande? Nej, för du vet inte var dina nya beslut och mål kommer att ta dig. Och blir det inte bra så får du fatta ett nytt (förmodligen flera) beslut. Så jag är inte så säker på att ”bestämma sig på riktigt är en biljett till att lyckas”. För tänk om man bestämmer fel?! Jag tror snarare att framgång handlar om att ha lyckats förändra sig under resans gång och vara lyhörd inför de möjligheter som dyker upp.

Och ja, jag är gift. I kyrkan och har lovat inför gud, denna församling… och allt det där. Jag är hyfsat säker på att min man väljer om mig en gång om året. Jag har i alla fall valt om honom nio gånger vid det här laget och det ser bra ut inför tioårsfirandet också.