Sitter vid köksbordet och försöker skriva. Tittar i stället ut på yrsnön. Det är något som skaver, något som oroar, en rastlöshet som får mig att gå i mentala cirklar kring uppgiften. Att det ska vara så förbannat svårt att komma till skott.

Jag tänker att det kanske är köksbordets fel… Jag har alltid tyckt att köksbordet är den viktigaste möbeln i ett hem. Det är där familjen samlas, äter, pratar och planerar. Det är där åttaåringen gör sina läxor samtidigt som treåringen ritar. Det är där vännerna slår sig ner med ett glas vin i väntan på middagen.
Vårt nuvarande köksbord är inte stabilt nog för alla vardagliga påfrestningar. Det är ett (förvisso snyggt) 60-talsbord i teak. Men eftersom jag inte vill förstöra bordsskivan ligger där en mörkblå vaxduk med vita prickar och gömmer det snygga. Trist.
Dessutom går det inte en dag utan att bordet har flyttat på sig för att någon familjemedlem hängt över bordet. Trist igen.

Eller är det kanske den gamla soffans fel? Den som köptes för drygt tre år sedan efter att jag blivit så himla förtjust i den där underbara möbeln som finns med i Mamma Mia – filmen. Den där ockra-gula soffan med färgsprakande klädsel där Meryl Streep, Julie Walters och Christine Baranski dimper ner tillsammans med en skruvdragare i högsta hugg. (finns med i klippet på 1.24)
Den där soffan som jag skulle slipa, måla och klä om för att jag så gärna vill ha en egen Mamma-Mia-soffa…

Eller är det överkastets fel? Det där som jag har hållit på att sy och tänkt på nu i fyra års tid och som sällan plockas fram ur skåpet.
Eller kanske de skitiga köksluckornas fel? De jag tittar på varje dag men aldrig gör något åt.
Jag behöver verkligen ett riktigt skogshuggarbord. Ett sånt som står pall.
Jag behöver verkligen en liten slipmaskin, vit grundfärg, ockragult och ett knasigt tyg.
Jag behöver verkligen lite mer tråd och ett tyg som kan klippas till ett träd.
Jag behöver verkligen någon som städar mitt kök.
Vad lätt det är att hitta hinder och komma på ursäkter.
Nej, jag behöver verkligen komma till skott.
Och tro på att jag kan skriva någonting som är längre än ett blogginlägg.