Det är sista kvällen i Bangkok. Jag sitter uppkrupen i fåtöljen och iakttar samma lysmaskpromenad som härom kvällen. Efter att ha lagt barnen tappade jag upp ett bad i det fina fina badrummet. Mest för att det fanns en ”loofah pad” framlagd på tvättstället av marmor. Och för att jag mindes ett hysteriskt roligt avsnitt Vänner där Rachel letar efter just den ultimata tvättsvampen av dem alla.

När jag var yngre och nyss flyttat hemifrån badade jag ofta. Kanske var det nyhetens behag med att ha ett eget badkar i en alldeles egen lägenhet, eller så var det för att jag inte hade en dusch… Jag minns särskilt en gång när jag och en kompis fick för oss att bada tillsammans en lördag innan vi skulle gå ut på krogen. Vi hoppade i med självutlösaren på kameran aktiverad. Skålandes förevigades vi på bild, vilken framkallades och skickades ( givetvis utan kuvert) till en kompis som bodde hos en smått högkyrklig familj på Nya Zeeland, med texten ”Greetings from Sweden – the most lesbian country in the world”. Jättekul när man var 20… och jo, jag ler faktiskt fortfarande åt minnet.

På mitt förra jobb på Sundsvalls tidning hade jag en kollega som badade varje morgon innan jobbet. Alltid. Eftersom hon tyckte att hon liksom blev lite snällare då. Jag blev både imponerad och lite avundsjuk när hon berättade om sina arla bad – både för att hon bejakade sina egna behov och att hon fick ihop tidsschemat på morgonen.

Badet som en renande handling finns i många kulturer. I Indien sänker hinduerna ner sina kroppar i Ganges, japaner häller vatten över sig ur spannar, turkarna har sina hamam, finnarna badar bastu och en och annan svensk utmanar med isvak eller att rulla sig snön. De flesta badar på ett eller annat sätt.

Och visst är det speciellt. Att sjunka ner i ett varmt bad och bara göra ingenting. Eller att ensam simma naken i en nattsvart insjö en ljummen sommarkväll. Det är nog det som är tricket – att göra ingenting i sällskap med sig själv. Jag ska banne mig bada mer 2013.