Är det sammanhangen som avgör vilka förutsättningar vi har eller är det tvärtom? Det kanske är lite som hönan eller ägget… Tre saker under de tolv dagar som gått har fått mig att fundera över sammanhang och förutsättningar och hur vi förhåller oss till dem. De är så vitt skilda som social samvaro, diskning och mopedkörning.

1. Vår sociala öppenhet.
Vi har träffat flera härliga människor här i Huay Yang och några har vi hunnit prata lite mer med. Som häromdagen när Leija tog med sig kompisar hem från skolan och en av mammorna stannade på en kopp kaffe. Vi visste egentligen inte så mycket om varandra mer än namn, hemort och yrke – det hade vi klarat ut i något slags presentation ett par dagar innan.

Hade det varit hemma i Sverige hade den där skjutsningen av barnen och koppen kaffe förmodligen klarats av rätt fort, men här är sammanhanget ett annat. Kaffekoppen resulterade i tre och en halv timmes oavbrutet samtal om språk och särskrivningar, föräldraförsäkring och jämställdhet. Och om sammanhang och förutsättningar.

Vi konstaterade att sammanhanget här, där vi inte har jobb som ska klaras av och vardagslogistik att sköta förändrar förutsättningarna för att sitta ner och samtala med en nyvunnen bekantskap. Det är lite som under studierna när tiden var obegränsad och oändlig och där den urdruckna tekannan ständigt fylldes på inför nya samtal. Med nyfikenhet inför situationen.

I vuxenvärlden har vi så sällan sådana utrymmen. Och skulle vi väl springa på en ny spännade person vars vänskap man vill odla så är inte det så jäkla lätt. Det är så mycket vi sitter fast i hela tiden… eller gör vi verkligen det? Är det bara en självvald konstruktion av vårt samhälles normer och måsten?

2. Diskning med lågt vattentryck.
Första gången jag skulle diska för hand svor jag över att vattentrycket i köksblandaren är obefintligt. Det tar fem minuter att fylla hon med diskvatten. Och ytterligare fem att fylla hon bredvid med sköljvatten. Diska ska klaras av snabbt -eftersom det är så tråkigt! Jag har en före detta kollega som hatar att plocka ur diskmaskinen och funderade över om det var möjligt att göra det samtidigt som en påse micropopcorn poppas klart. Det går.

Men när jag nu befinner mig i ett sammanhang med obefintligt vattentryck i köket kan jag ju välja att irritera mig eller anpassa mig till förutsättningarna. Och nu så här tolv dagar senare tycker jag att det är rätt så rofyllt att diska.

3. Mopedkörning.
Back in the days var jag ingen mopedprinsessa direkt. Jag hade ingen egen och provkörde bara min kompis moppe då och då. En liten retromoppe som lätt blev sur om man inte hade rätta knycken. Men som man kunde få liv i genom att springa bredvid den och med ett litet skutt landa på sadeln så att den hostade igång.

Jag kände mig inte bekväm med det då och gör det inte nu heller. Men. Här är moped det transportmedel som står till buds. Och eftersom jag inte vågar köra i 45 kilometer i timmen får jag hålla mig till 25. Känner mig långsam och lite feg men känner ändå att både sammanhanget i trafiken och mina egna förutsättningar att traktera detta fordon synkar med en viss hastighet. (Men inte mer! Samt att jag i Sverige aldrig skulle komma på tanken att fara fram på en ihopsvetsad trehjulig moppe utan hjälm)

Så hur är det nu då. Är det vilket sammanhang vi befinner oss i som skapar förutsättningarna för hur vi lever våra liv? Jag känner mig modfälld inför tanken att det skulle vara omöjligt att en enkel kopp kaffe i Sverige ska kunna utvecklas till näst intill fyra timmars samtal med en intressant människa. Och där kaffedrickandet dessutom går över till en två timmar lång spontanmiddag. Det skulle vara sorligt om tillvaron i Thailand romantiseras till något som är ouppnåeligt på hemmaplan.

Jag ska verkligen försöka ta med mig både sammanhang och förutsättningar hem. Och hoppas innerligt att tillvaron här även kan föra med sig ändrade förutsättningar på hemmaplan.