Hur arg får man bli på sina barn? Egentligen? Och hur öppet är det okej att erkänna för omgivningen att man då och då är skitless på vardagstjatet? Och typ vill rymma en stund?

I en tid av glittriga uppdateringar där hela familjer gör utflykter var och varannan helg med härligt humör i fantastiskt väder, där ingen är trött eller har ont i en lilltå så vederbörande inte kan gå själv. Där mammor och pappor har ”myyyys” lite överallt med lugna middagar där barnen konverserar sina föräldrar i turordning och ingen avbryter. Där barnen gör sina läxor utan att tjat och där de självmant väljer bort ”ajpääden” eftersom de säger att det är mer utvecklande att lägga pussel.
När det är den verkligheten som visas upp (eller det är ibland så jag väljer att tolka den) är det lätt att tro att det bara är ens egen tillvaro är en sju-jävla-utmaning.

Ser jag en uppdatering om jobbiga barn så är den lite ”klädsamt irriterad och gärna med en knorr på slutet”. Inte riktigt jälvla skitförbannad.
Hemma hos oss är vi inne i följande scenario: Vi tjatar ständigt om läxan, om att storasyster inte ska reta sin lillasyster, om att lillasyster inta ska dra sin storasyster i håret, om att kläder och saker inte får dumpas på golvet, om att mackor inte får tas med till soffan, om att man inte avbryter varandra när någon pratar. Det låter kanske inte så farligt – men vi snackar varje dag. Varje dag.
Här finns ingen knorr på slutet. För jag ser liksom inget slut. Det är ständigt pågående. Varje. Dag.

Jag håller på att läsa en bok, Mindfulness i vardagen. Jag fick den av min chef när jag slutade med orden ”jag tror du kommer att ha användning av den här”. Jag undrar om han anade hur rätt han hade… Boken är faktiskt ett lästips. Det är en svensk läkare som skrivit den och resonemangen är både kloka som historiskt och vetenskapligt underbyggda.
Häromkvällen, när eftermiddagen varit fylld av utbrott från såväl treåringen, åttaåringen och 36-åringen, läste jag ett kapitel innan jag skulle somna. Författaren beskriver hur ett nytt sätt att tänka kan förändra hjärnans aktivitet och redogör för ett experiment med apor. Han skriver så här: ”När vi riktar vår uppmärksamhet, oavsett om det sker medvetet eller omedvetet, formar vi hur vår hjärna kommer att arbeta. Vi väljer också vem vi vill vara i nästa ögonblick. Dessa val lämnar fysiska spår i vår hjärna.”

Vi väljer vem vi vill vara i nästa ögonblick. Innebörden av orden är både befriande, självklara och utmanande på en och samma gång. I det där skitförbannade ögonblicket är det liksom svårt att hinna med att inse att man har ett val innan nästa ögonblick.
Med boken följer en cd med övningar. Jag har inte laddat in den i min telefon ännu men efter månader av slitigt tjat tror jag det är dags nu. Jag behöver träna. Jag behöver verktyg. För att hinna innan nästa ögonblick.
Kanske kommer jag känna mig som Fanny i tv-serien Molanders som ligger med hörlurar på golvet lite här och var i huset och lyssnar på något slags inspelad vägledning för ett lugnare liv.

Vi väljer vem vi vill vara i nästa ögonblick.
Klädsamt arg eller skitförbannad. Galen eller fylld av tålamod. Inställd på att hitta en lösning eller insnöad på att tjatet måste få en ände.
Vem vet, jag kanske hittar en knorr på slutet. En där min hjärna hjälper mig att hinna göra andra val. Eftersom jag själv vill förändra mig.