”Mamma kolla! Det är ju grymt!”
Lykke sitter vid flygplansfönstret och tittar ner över Helsingfors som uppenbarat sig under molnen. Små ljusprickar till bilar förflyttar sig likt ett pärlband på gatorna i skymningen. Vi har gått in för mellanlandning innan nästa plan ska ta oss vidare till Bangkok.

Resa är ett intressant litet ord. Vi gör det ju mer eller mindre hela tiden. Till och från skola, dagis och arbete. Till vänner som vill bjuda på middag. Till läkartider på vårdcentralen. Och vi tänker inte så mycket på det – det tillhör liksom vardagen. På något konstigt sätt är det först när vi gör en ovanlig resa som våra sinnen öppnas för nya intryck. Som häromdagen när jag och min familj påbörjade ett åtta veckor långt äventyr på andra sidan jordklotet.

Flygbiljetterna och skolan bokades i januari så sammanfattningsvis kan man konstatera att denna resa började redan för länge sedan. I tankarna, funderingarna och praktiska förberedelser av visum, skolkontakter med mera. Och nu är vi äntligen på plats i Huay Yang, en liten fiskeby som ligger 35 mil söder om Bangkok.

Redan på flygplatsen utbrister Leija: ”Jag känner mig hemma här!” Och travar iväg mot utgången efter den chaufför som kommit för att ta oss vidare. Väl utanför huvudstaden kantas vägrenen av vattenbufflar och kor och hus målade i regnbågens alla färger: ”Kolla ett rosa, ett lila, ett turkost, ett grönt, ett orange”, utbrister Lykke gång på gång.

Stilla undrar jag vad vår stadsarkitekt hade tyckt om saken. Jag ler åt barnens alla utrop och försöker ta in deras entusiasm samtidigt som jag tänker att lite carpe diem vore på sin plats. Detta klichéartade uttryck som är så svårt att uppnå på riktigt så länge man inte gör som Alex i Solsidan och tatuerar in skiten.

Här i Huay Yang har vi en ”saleng” – en liten trehjulig moped med en soffa som vi kör omkring med. Den kommer transportera oss mellan huset vi hyr, affären, stranden och skolan. Vi provkörde den till stranden igår kväll där vi käkade vår första middag. Barnen gillar vårt nya färdmedel och turas om att sitta på den bästa platsen på de knallgula sätena i galon.

I natt vaknade jag fem över ett och konstaterade att jag var så där piggtrött som man blir när man byter tidszon. Jetlaggad och seg lät jag tankarna vandra iväg ackompanjerade av en tågvissla som löjd genom den tropiska natten. Körde tåget söder ut eller norrut? Kan jag ta tåget till Burma? Det är ju bara några mil… troligtvis inte.

Varför är det så mycket lättare att njuta av resan på en vinglig hemmasvetsad moped när vi åker till affären här, än när vi tar sparken eller apostlahästarna till lill-ica hemma på gatan? Är det klimatet eller bara ett mindset? Kanske rent av en övningssfråga…
Det ska jag fundera över under de närmsta månaderna. Bland annat.