I dag är en viktig dag i vår familj. Tussilago ska nämligen bytas ut mot Vitsippan. Lykke har blivit stor och ska byta dagisavdelning. Nyss fyllda tre år är det dags att ta klivet till syskonavdelningen.
Vi har laddat och preppat länge. Både hemma och på förskolan – allt för att flytten ska bli så bra som möjligt. Och visst är hon redo – men är jag det? Tveksamt.

Lucia är det visst idag också. Runt om i vårt avlånga land tassar tiotusentals tomtar, lucior och stjärngossar omkring. Ackompanjerade av en och annan pepparkaka – ”vi komma, vi komma…” Vi står på förskolans gård och väntar på att fem avdelningar med barn ska tassa ut i vintermörkret med knarr under skorna. Jag minns tillbaka till alla gånger jag själv lussat och betraktar storasyster som väntar på att det ska börja. Med förväntansfull blick. Själv känner jag mig mest tårögd.

Luciamorgon 2009 var en minst lika viktig dag. Vi stod på samma gård fast en bit bort och väntade på att Leija skulle komma ut vitklädd med ljus i hår.
Framför mig vilade Lykke i vagnen, ny för världen, omedveten att hon deltog i sitt första luciafirande. Vi hade precis blivit utskrivna från prematuren där vi huserat i tre veckor. Det var en historisk dag. Vi hade fått ta med oss henne hem. Utan slangar, andningshjälp och övervakning. Hon levde. Jag minns att jag inte kände kylan. Lyckan värmde varje fiber i min kropp.

När är man redo? När det gäller Lykke kommer jag kanske aldrig bli redo. På prematuren hade respiratorsvård bytts mot en andningsmask där den extra syrgasen sakta men säkert skruvats ner. Elektroderna som övervakade hjärtfrekvens och syresättning behövdes inte längre. Barnläkaren kom förbi med ett milt ansiktsuttryck, påläst om vår historia: ”Lykke är redo att ta bort övervakningen nu, hur känns det, känner ni er redo?” Han visste mycket väl att vi inte var redo. Sakta men säkert fasade personalen ut all övervakning. Det fick ta tid, för vår skull. Det är jag tacksam för.

Att byta dagisavdelning känns lite lika dant. Jag har behövt hela hösten för att vänja mig vid tanken. Hade jag fått bestämma hade hon fått stanna kvar med de andra små tussilagoblommorna ända tills det var dags att börja skolan. Stanna med de tre ständigt lysande pedagogerna.
Men idag var det sista dagen. Med oss hade vi tre papperspåsar med ”Lykkes hemlagade senap” och hembakta cederpepparkakor. Och ett kort som jag hoppas utstrålade den innerliga tacksamhet vi känner. För en fantastisk tid. För all trygghet vi känt.

När Lykke till sist kommit över det traumatiska luciatåget (hon avskydde det), påsarna var överlämnade och jag hade gråtit klart var det dags att säga hejdå. Men Lykke ville inte alls gå in på Tussilago. ”Jag ska vara på Vitsippan!”

Hon är helt klart redo. Själv får jag bara hänga med.
Och vi går mot en vår fylld av vitsippor.