När vi förlorade Lisa blev jag snabbt gravid igen. Knappt tio veckor senare visade den lilla stickan ett extra blått streck och jag minns hur jag sjönk ner på badrumsgolvet i tårar. Jag grät över att vi fått en livboj i det nattsvarta hav vi försökt hålla oss flytande i sedan den ödesdigra dagen då världen rämnade. Och jag grät av rädsla för vad en ny graviditet skulle innebära.

Vi visste redan från början att återupprepningsrisken var 10 procent. De kommande dryga 30 veckorna skulle bli en mental utmaning jag inte riktigt då kunde se vidden av, men som jag i efterhand kan blicka tillbaka på med både fasa och faktiskt också stolthet. Fasa för att det var en förskräcklig tid. Stolt för att jag inte blev galen på kuppen. Jag hade klarat mitt livs mentala utmaning.

Graviditeten följdes och planerades noggrant. Barnet skulle förlösas sex veckor för tidigt för att försöka minimera riskerna för att moderkakan på nytt skulle sluta fungera.
Det gjordes ultraljud på ultraljud, flödesmätningar och tillväxtkontroller. Vid tvåsiffrigt tappade jag räkningen och jag minns inte längre hur många vi faktiskt gjorde. Men det jag minns är hur befriande det var att gå därifrån efter varje kontroll. Och hur oron sakta men säkert började växa sig allt starkare igen. Hur jag tittade på klockan varje gång jag kände en spark, kanske skulle jag hinna upptäcka att något var fel om jag bara koncentrerade mig tillräckligt?

Två veckor senare var det dags för en ny kontroll och paniken hade byggt sig ett stort bo i kroppen igen, likt ett skatbo, omöjligt att se början och slut på de trassliga grenarna. Och så där höll jag på. I 34 veckor.

Efter ett tag började jag ägna mig åt så kallade ”magiska tankar”. Ni vet såna där som är helt meningslösa och bara skapar oro. ”Om jag tänker så här kommer det att gå bra…  eller vänta, tänk om det är tvärtom…”

Efter ett tag insåg jag att jag måste sluta tro att mina tankars kraft skulle kunna påverka resultatet. Inte i det här läget. Däremot förstod jag att mina tankar påverkar mig i hur jag mår och vilket förhållningssätt jag har. Därför började jag ägna ganska stor kraft åt att försöka bryta de tankemönster som höll mig kvar i negativa spiraler. Ta en brottningsmatch med de icke-konstruktiva, acceptera dem för att sedan försöka skicka iväg dem.

Det där är ju inte så lätt. Att ändra hur man tänker. Det är lätt att resignera och stanna kvar i ”jag kan inte hjälpa hur jag tänker”, tankar är ju tankar. I viss mån brottas jag nog fortfarande. Men med ett annat perspektiv och mer lugn.
Förvissad om att det går. För jag vet.