Första gången jag var rädd på riktigt i vuxen ålder var när jag och min blivande man backpackade tillsammans med ett par vänner i Indien. Jag minns hur jag insjuknade på en tågstation i norra Indien. Vi skulle resa vidare om några timmar och jag la mig för att vila en stund. Febern steg i raketfart och ganska snabbt insåg vi att det var omöjligt att fortsätta.

Det var sommaren 1998 och rekordvärme i Indien. När vi landade i Delhi visade termometern på osannolika 46 grader. På nyheterna visades inslag om att människor dog i värmen. Mitt insjuknande eskalerade och snart fick jag inte ens behålla vatten och efter två dagar bestämde vi att dela på oss. Jag och Pierre skulle resa ner till Delhi för att uppsöka ett riktigt sjukhus.

Beslutet fattades sent på kvällen och vi fick tag på en taxichaufför som skulle skjutsa oss till Amritzar varifrån vi kunde resa vidare med tåg. Jag satt i baksätet och kräktes i en medhavd platspåse samtidigt som chauffören åker snabbt genom en mörk landsbygd. Han lyssnade på indisk pop på hög volym och jag vill minnas att han drack ur något som såg misstänkt likt ut en whiskeyflaska. Hela scenen var smått surrealistisk och jag minns att jag tänkte: ”tänk om jag inte överlever nu.” En krypande känsla av obehag fortplantade sig genom min kropp likt såna där slingerväxter som växer skitfort i någon sagobok. Det var rädsla.

Det kom att dröja ända till den 13 januari 2009 tills jag blev riktigt rädd igen. På riktigt. Med full kraft. Jag vaknade på morgonen och konstaterade att bebisen i magen verkade sova. Jag klev upp, åt frukost och la mig i soffan för att läsa.

Efter en stund reagerade jag på att det var ovanligt stilla. Jag började buffa på magen, gå omkring, slingerväxterna börjar slå rot, spela musik på hög volym, sjunga, nu växer de, dricka iskallt vatten. Stilla. Det kryper ända upp i halsen, snart kan jag inte andas. Jag ringer min man.

Vi åker in. Parkerar. Tar hissen upp till förlossningen. Nu kryper det i hela kroppen. Barnmorskan letar efter hjärtljud. Jag andas allt fortare. Står inte ut. Vrider mig i sängen. ”Du måste vara stilla”. Orkar inte. Kan inte. En läkare kommer in. Ultraljud. Ingenting. En till läkare – vad spelar det för roll? ”Tyvärr , jag är hemskt ledsen– barnet lever inte, jag beklagar.”

Jag faller. Bottenlöst. Vill resa mig upp och gå därifrån. Låtsas som om det som utspelade sig nyss inte har hänt. Strunta i alltsammans.  Men det går ju inte. Så jag ligger kvar.

Jag minns att min blick stannar vid fönstren som saknar vanliga vred. Jag tänker att det är tur, för om det hade gått hade jag öppnat dem och hoppat. I samma sekund som tanken avslutats håller jag på att kräkas. Kräkas av rädsla inför mina egna tankar, av skam för att ha tänkt en sådan tanke med en fyraåring jag älskar hemma.

Men tanken tänktes. Och den gjorde mig livrädd.

Sedan dess har rädslan bott i min kropp på ett eller annat sätt och det har tagit tid att lära sig att hantera den. När man förlorar sitt barn sätts förnuft och statistik ur spel. Man identifierar sig med att vara ”en sån som drabbas” för man har fått lära sig att fruktansvärda saker händer – och de händer mig.

Det spelar ingen roll att man varit en förnuftig, stabil och effektiv människa tidigare. När du drabbats av rädslan förvandlas du plötslig till en person du inte längre känner. Den ängsliga, oroliga och kanske ibland vidskepliga. Och det sög. För det är personlighetsdrag jag inte gillar.

Till en början såg jag katastrofer bakom varje hörn. Att min man skulle flyga till Stockholm i jobbet, Leija skulle åka och bada med dagis eller åka bil med någon annan. Allt som jag inte kunde kontrollera.

Någonstans gjorde jag ändå ganska snabbt en analys. Jag insåg att här gällde det att inte låta rädslan begränsa mig eller min familj. Inte låta den etablera sig till en ständigt gastkramande gäst i min kropp. Jag började göra överenskommelser med mig själv. ”Det är okej att oroa sig just nu och jag följer med när dagis ska och bada denna termin – men om ett år ska det se annorlunda ut. Punkt.”.

Och så har jag gjort de senaste åren. Bejakat rädslan för att sedan begränsa den. Senast häromkvällen när Leija glatt berättade att hon skulle följa med en klasskompis till stallet. Medan hon såg en mysig stund tillsammans med en häst, såg jag faror. Vi pratade om regler i stallet och jag påminde henne att aldrig gå bakom en häst. Någonsin.

”Mamma, det är lite jobbigt att du oroar dig, men lite fint också – jag förstår. Men hästen är typ så här hög”, säger Leija och visar till sin midja med ena handen. Hon fnissar och vi brister ut i skratt.

Jag log och tänkte att jag har lite att jobba vidare med. Slingerväxterna är under kontroll, men det är kanske dags att ansa dem lite med häcksaxen.