Det var en märklig tid av kaos. På bara några timmar hade jag fått ett fasansfullt besked, rasat ner i en nattsvart avgrund och hunnit ge mig själv ett löfte.
Lite grann var det som att åka berg-och-dalbana i 100 kilometer i timmen med förbunda ögon. Det var omöjligt att förutse nästa krök, hinna parera med kroppen för att undvika att kastas av och an. Det var konstigt, för det var som att vara extremt närvarande och frånvarande på samma gång. I efterhand skulle jag kalla det för en krisprocess i raketfart. Mitt i kaoset dök en glasklar tanke upp:
”Shit, nu kommer jag bli en sån där bitter jävel och så kommer jag bli en sorgsen person!”
Jag fick panik. Men så i nästa stund tänkte jag. ”Nej, jag vägrar”. Det måste vara ett val jag kan göra. Trots att mitt barn har dött och jag har all anledning att bli bitter – ingen skulle ju klandra mig – så bestämde jag mig för att vägra.
Att vinna över sorgsenheten visade sig inte vara några större problem. Jag är helt enkelt inte särskilt sorgsen av mig. Punkt slut. Bitterheten däremot har varit en kamp. Och i vissa stunder är den det fortfarande. Givetvis har jag fastnat i tankar där jag jämfört och inte heller landat i något annat än att livet är orättvist.
När vi väntade Lisa mötte vi vid några tillfällen en kvinna i mataffären som verkade ha lika stor mage som jag. Hon drog runt på ett större barn, gnällde, tjatade och rökte. Varje gång jag såg henne. Av någon outgrundlig anledning födde vi också barn samtidigt. Mitt dog. Hennes levde. När vi någon dag senare stöter på varandra på baksidan av sjukhuset har jag aldrig i hela mitt liv varit så nära att slå en annan människa på käften. Vi står och väntar på att bli insläppta på patologen. Hon drar ut sin nyfödda i kylan. För att röka.
Givetvis hatade jag henne. Givetvis var jag bitter. Istället för att fokusera på att må bättre själv gick jag runt och hatade en människa jag inte visste namnet på. Och jag tyckte på allvar att det varit mer rättvist om hon drabbats.
En dag fick det vara nog. Bitterhet tar bara en massa energi. Den äter upp dig inifrån och till sist har du förvandlats till en rätt trist människa. Jag började ändra taktik. När känslor av bitterhet kröp inpå mig sa jag till mig själv: ”Jaha, här kommer ni igen. Okej, ni får stanna en stund, men sen får ni dra, jag har bättre känslor att handskas med!”. Acceptera. Och gå vidare. Acceptera. Och gå vidare.
Att våra erfarenheter formar oss är självklart, men vi kan också göra aktiva val för att inte fastna i det som inte är konstruktivt. Genom åren har jag upplevt att många ”sitter fast.” Som om förutsättningarna för någons framtid ligger hos någon annan. ”Det beror ju på att chefen inte förstår hur bra jag är…” eller ”Jag ges inte rätt förutsättningar”. Jag säger: ”Skapa dem själv!”
Härom dagen mötte jag en kvinna som också förlorat sitt barn. Hon kunde inte förlika sig med den bild som hon upplevde att andra människor plötsligt hade av henne.
”Jag ville inte finna mig i att vara den där mamman man la huvudet på sned åt, tyckte synd om och tänkte stackars jävel när man mötte mig på dagisparkeringen – jag hatade det! Det skulle inte bli mitt öde! ”
Vi kan inte alla gånger påverka det vi utsätts för. Men var och en kan alltid påverka hur vi förhåller oss till det som sker. Och vi kan påverka våra förutsättningar att forma vår framtid.