Det är kvällen före julafton och jag tar en promenad. Behöver röra på kroppen efter sex timmars bilfärd och två dygns sängliggande i feber. Jag andas in den kalla vinterluften, bara några minusgrader. Stjärna efter stjärna tindrar i fönstren längs gatan.
Det är omöjligt att inte kika in. Det är inte av nyfikenhet men blicken dras till allt det ombonade. I ett kök sitter en kvinna och äter hämtmat med pinnar direkt ur kartongen.  Hon ser lugn ut.

Jag ska erkänna. ”Fönstertittandet” började i gymnasiet. I sista ring flyttade jag hemifrån för att bo tillsammans med en kompis och hennes mamma. Mellan pluggande och allt repande tog vi sena kvällspromenader. Givetvis för att röra på oss men också för att titta in i människors hem. Vi var båda intresserade av inredning och gick gatorna fram och bedömde och berömde. Och värjde oss för det i våra ögon osmakliga – ”så där skulle jag aldrig ha det”. Det var så enkelt då. Så svart eller vitt. När man var sjutton. Bra eller dåligt.

I dag är det med andra ögon jag tittar in. Visst kan blicken fortfarande dras till spännande inredningsdetaljer, det är fortfarande ett starkt intresse, om än långt mer nyanserat. Liksom resten av det som är jag. (Visserligen kan jag fortfarande kan bli en smula pubertal i mitt agerande så fort jag åker innanför Eskilstuna kommuns gränser – men jag jobbar på det.) Det jag ser är människor som finns i sina egna universum. Parallella med mitt eget. Men som förmodligen aldrig kommer korsas.

Vad vet jag om deras liv? Om deras drömmar – de som gått i kras och de som fortfarande lever. Vad är det som definierar dem? Vilka är de bakom alla julstjärnor och allt pynt? Vad finns på den riktiga insidan? Den som är fylld av känslor, våra rädslor, våra intentioner och vår självaktning.

Under en ganska lång period i mitt vuxna liv tyckte jag inte om julen, det var innan barnen. Jag tror det var för att det var för mycket ”utsida”. Den var för mycket av prestationer, hur man förväntades uppträda och bete sig. Hur mycket alla skulle tindra. Ett år fick jag en tomte av min mor. En liten, fin, tovad som ligger och sover. Det var nio år sedan och tomten sover fortfarande i soffan, som en påminnelse om vilan.

Jag tänker att det är en utmaning. Att hitta sätt att se bakom utsidan och öppna den smyckade dörren till det som finns innanför. Samma utmaning är det för var och en av oss att visa mer av vår egen insida – dela med oss av våra tankar och funderingar, av våra farhågor och drömmar. För om vi inte vågar visa det – hur ska andra då kunna se något annat än ytan?

Jag tränar på att dela med mig av mitt eget universum. För det vore ju häftigt om mina inre tankar kanske bildar en tillfällig stjärnbild med någon annans.
Vi lever ju ändå under samma himmel.

Jag önskar dig en innerlig god jul.