Jag var och repade igår kväll med Vox Viva. Precis som med allt annat har även repetitionerna dragit igång och snart väntar vår första skivinspelning. Det är något vi pratat om att genomföra i flera år och nu ska det bli verklighet. Förväntningarna är så klart höga och det är ett 20-tal kräsna par öron som kritiskt lyssnar till de provinspelningar vi gör på repen. Man lyssnar efter varje andetag, varje frasering och det är svårt att hålla sig från att leta fel när man vill så mycket.

När jag körde hem genom regnvåta gator åkte jag förbi studentbostäderna på Oskarsgatan och fick se en pappa hjälpa sin dotter att lasta av ett flyttsläp. En säng, en fåtölj och ett bord lyftes ner och bars in genom den tillfälligt uppställda dörren. Jag undrar var hon kommer från. Flyttar hon bara hemifrån men kommer från stan? Har de kört från Haparanda eller kanske från Lund? Vad ska hon studera? Jag kunde nästan se förväntningarna i hennes steg när hon hoppade upp på släpkärran.

Jag minns min egen flytt. Jag skulle börja läsa litteraturvetenskap vid Karlstad universitet och hade fått överta en etta av min gymnasiekompis syster som börjat plugga där. Flyttlasset från Eskilstuna gick den 1 september 1997, så nu i dagarna är det 16 år sedan. Jag kommer ihåg det för att vi lyssnade till ekot där nyhetsuppläsaren meddelade att Prinsessan Diana hade omkommit i en krasch kvällen innan.
Lägenheten låg på Herrhagsgatan och jag minns att det fanns något slags bageri eller konditori i närheten för jag och mina föräldrar fikade innan de åkte hem igen.

Känslan av att somna ensam i en helt främmande stad där jag inte kände någon var spännande. Och hela kroppen pirrade av förväntningar. På studierna, kursarna, staden. Hur skulle jag exempelvis hitta en bra cykelväg till universitetet när jag knappt hittade till busstationen? Då trodde jag nog att jag småningom skulle bli lärare, men det visade sig ju bli något helt annat.
Jag tänker på tjejen vid släpvagnen på Oskarsgatan. Jag undrar vad hon tror att hon gör om 16 år. Alltså 2029. Jag skulle vilja ha stannat och pratat med henne. Fått höra om hennes drömmar och framtidsplaner. Gett henne några råd på vägen.

Eller så är det sånt man bara måste lära sig själv, av egen erfarenhet. Lära sig förstå att drömmar förändras över tid samtidigt som verkligheten och förutsättningarna runt omkring ändras. Ibland till det sämre och ibland till det bättre och att det är själva livets konstruktion. Men, att förväntningarna på framtiden kan vara precis lika stora hos någon som är 21 som hos någon som snart fyller 37.
Tanken svindlar när jag funderar på vad jag själv gör 2029. Vilka av mina nuvarande drömmar har blivit verklighet? Vilka har jag bytt mot nya?
Jag avslutar med min egen fem-i-topp-anno-2013, i stort och smått, utan inbördes ordning:

• Bo utomlands ett tag (läs minst två månader)
• Ha gett ut en bok
• Skaffa egna höns som kan förse familjen med ägg
• Sjunga med ett band (ett mindre sammanhang räcker bra, typ födelsedagsfest)
• Sälja egna alster (virkade grejer eller renoverade och pimpade loppisprylar)