Vi visste direkt att vi inte ville ha en gravplats. Mina egna pliktskyldiga besök till hädangångna släktingars gravar har aldrig känts vare sig nära eller enkla. Ett beslut att gå till graven kräver handling och väl på plats är det inte alls säkert att man känner det man trodde att man skulle känna.

En minneslund ville vi ha och i smällkalla januari besökte vi de två närmaste. Det var svårt att föreställa sig dem utan snömassorna, men efter att ha besökt den mest centrala och lyssnat till trafiken i fem minuter kändes valet självklart när vi några kilometer därifrån pulsade uppför en backe, bort från parkeringen och in mot skogen. Där, med en frusen bäck alldeles invid minneslunden skulle vår dotters aska få komma ner i jorden. Men inte förrän till våren, när tjälen gått ur marken. Tiden fram dit kändes evighetslång.

Istället blev andra saker avgörande. Något jag kunde klamra mig fast vid i min väntan. På förlossningen hade den fantastiska personalen låtit göra gipsavjutningar av Lisas ena hand och fot. Varje kväll innan jag gick för att lägga mig gick jag förbi dem och höll dem i min hand. Lät minnena av hennes verkliga hud komma nära, låtsades att det inte var gips jag höll i. Det blev som ett mantra, något jag gjorde varje kväll. Som ett sätt att lite i taget ta in vår förlust.

Helst ville vi låsa in dem i ett kassaskåp. Jag var livrädd för att tappa dem, att de skulle krossas mot parketten. Till sist hade jag lyft upp dem så många gånger att jag kände att det var tillräckligt. Istället klistrade jag fast dem på ett papper och ramade in dem i en sån där tavelram med lite djup ni vet.
Pappret har en mild grön färg, som påminner om lindblomsgrönt. Lisa var grön för mig. Hennes livliga leverne inne i den stora magen fick mig att tänka på kraft. Grön var den självklara färgen. Jag tänker nämligen gärna på människor i färger. Min man är blå, min äldsta dotter Leija röd och när Lykke kom var hon en självklart gul person. Själv ser jag på mig själv som en blandning av orange och grön.

När beskedet om att urnan gravsatts kom någon gång i maj åkte vi dit på en gång. Minneslunden blev en viktig plats en tid framöver. En lördag tog Leija med sig små godisbjörnar och placerade ut. Hon tyckte att Lisa gott kunde få några och visst kunde hon väl det. Där i början tvivlade jag på om vi gjort rätt, om det kanske hade varit lättare att sörja med en riktig grav att gå till. Idag tror jag inte det, i alla fall inte för mig.

Jag bär ju med mig sorgen varje steg jag tar ändå. Lisa finns med mig oavsett plats. I kassan på Ica, under löpturen runt sjön, på väg till och från dagis och skola, på tåget till Stockholm, runt matbordet vid frukosten. Hon finns överallt, men hon gör sig inte längre hörd lika ofta och på sista tiden har jag börjat sakna henne på ett nytt sätt.
Härom dagen sprang jag av en slump på en lykta som fångade mitt intresse. Den var lindblomsgrön. Nu har den fått en plats i vår trädgård, synlig från uterummets middagsplats. Lisas lykta. Jag ska tända den ikväll när skymningen faller och tänka att hon finns där ute under den gamla rosentryn som snart kommer knoppas i rosa och vitt.
Det blir en bra plats. Tillsammans med överallt och ingenstans.